Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Thåström
Blå Hallen, Skövde
1999-11-20
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2000-01-01
Hemsida:

Thåström äntrar scenen iklädd kostym och mössa efter att två halvdana poeter värmt upp publiken. Han drar igång med Städer när jag blöder från det nya albumet "Det är ni som är dom konstiga de e jag som är normal" och publiken vaknar direkt. Bättre start kunde konserten inte fått. Med sig på scenen har Thåström, Chips Kiesby (gitarr), Jörgen Wall (trummor) och Heikki Kiviard (bas) och tillsammans röjjer de fyra loss ordentligt. Redan som andra låt kommer nya singeln Vacker Död Stad och publiken studsar lyckligt framför scenen och sjunger med.

Publiken består mest av unga människor som upptäckt Thåström först efter hans storhetstid med Imperiet och Ebba Grön men också en hel del nostalgiker har sökt sig till Blå Hallen för att se den här konserten. Att den yngre delen av publiken inte visste om Thåström eller kanske inte ens existerade när han skrev sina bästa låtar gör ingenting, de kan hans gamla texter ändå och när den ena Imperiet-klassikern efter den andra rivs av och blandas upp med lite Ebba Grön-toner sjunger de lyckligt med. Imperiet-dängan Kriget med mig själv tycker jag själv är en av de allra största höjdpunkterna under konserten och många håller nog med mig, det är en mycket bra låt som gör sig ypperligt live.

Då och då vänder Thåström åter från nostalgitrippen och serverar oss flera sköna låtar från den nya plattan, Två+Två, Suveränt och Från himlen sänt är några av de låtar som trycks mer i halsen på oss. Thåström spritter av energi och det syns att han har väldigt roligt på scenen. Bandet är väldigt samspelt och Chips Kiesby river av ett antal läckra gitarrsolon under kvällen. Thåström försöker sig inte ens på att slå ihjäl tid med en massa onödigt mellansnack, han nöjer sig med att tacka och någon gång ibland fråga om vi vill ha mer rock´n´roll och självklart vill vi det. Låten Alla vill till himlen är flera klasser bättre live än vad den är på skiva och för Tittar på TV gäller det samma. Thåström är superb och lirar för glatta livet.

När han river av klassikern 800o blir stämningen som högst bland de 1 700 åskådarna och efter den kliver han och bandet av scenen under ovationer från publiken. Han är dock snabbt tillbaka igen och som första extranummer spelar han den vackra låten Neråt sång därefter följer det som undertecknad väntat på hela kvällen, Thåström slår an ett ackord och man förstår genast vad det är som väntar. Tunga, snygga, suveräna Staten och Kapitalet dundrar ut genom högtalarna. Thåströms skrovliga stämma ekar och lyckan är total, det hela är helt enkelt för bra. Som sista extranummer böjer sig Thåström över orgeln och spelar Psalm 99 som är en stillsammare version av tidigare spelade Två+Två.

Thåström gjorde en riktigt bra konsert och öste för allt vad han var värd. Lite tråkigt var dock att han bara spelade i sjuttiofem minuter vilket är lite kort. Jag hade gladeligen sett minst fyrtiofem minuter till av Thåström och jag är säker på att de övriga i publiken också hade velat det. Jag saknade tunga låtar som Var é vargen, Beväpna er och Die Mauer i setet, men man kan väl inte få allt här i världen. Thåström är het igen och förhoppningsvis får vi höra mer av honom i framtiden.