Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Asteroid
S/t, 2007
Skivbolag: Fuzzorama Records
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2007-07-31
Hemsida: www.asteroid.se

”… and so you drift away, into the Great Unkown” står det med stora vita bokstäver när jag öppnar konvolutet. Heavy dude. Far Out Man. Det räcker med det lilla för att jag ska komma i stämning. Och så låttiteln The Infinite Secrets of Planet Megladoon, säger inte det allt? Bring on the fuzz!

Jag hade nöjet att stifta bekantskap med svenska flumrockarna Asteroid, när dessa glada gossar delade en skiva tillsammans med Blowback, för cirka ett år sedan. Nu var detta ett tag sedan, men jag kände ändå en viss värme i bröstet när den självbetitlade debuten landade på mitt bord. Nog minns jag kungarna av fuzz.

Men jag är noga med att direkt höja varningens finger för mig själv, en fullängdare är inte en split, och ska således inte så behandlas heller. När det kommer till en fullängdare, och en debut dessutom, är det lite andra spelregler som gäller. Här gäller det att visa upp sig ur bästa möjliga synvinkel och bjuda på den absoluta eliten av de låtar man har samlat på sig. Någon som Asteroid i sann progganda givetvis inte bryr sig om alls.

Här är det fuzzig, Sabbath-doftande, psykedelika som gäller linan ut, skit i allt vad helhetskoncept och jämnhet heter. Vilket kan vara positivt men också negativt. På Blowback-spliten var det fullt ös som gällde. Vad jag reagerade mest positivt på då var Robin Hirses fantastiska röst. Rösten är lika fantastisk på ”Asteroid”, men låtmaterialet? Nja, jag vet inte. Kvar är drag av de fantastiska fuzzutrbrott som jag förknippar med just Asteroid, men det känns urvattnat. Istället är det de mer finstämda momenten som tillåts glänsa.

Water är en fantastisk ödesmättad ballad som lyckas hålla kvar hela den där progressiva nerven, men som ändå blir något eget. Skivans utan tvekan bästa låt. Jag ser väldigt gärna att Asteriod fortsätter utforska detta territorium. Det finns överlag betydligt fler avskalade partier än vad jag förväntat mig, vilket är mycket positivt. Men så var vi tillbaka i det här urvattnade igen. Merparten av ”Asteriod” är väldigt trist. Bara massor av intetsägande fuzzriffande. Det finns ingen kraft bakom och Hirses röstbegåvning slösas bort. Ta The 13th Witching Hour, fruktansvärt blek. Jag vet att Asteriod kan betydligt bättre än så här!