Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Lillasyster
Hjärndöd musik för en hjärndöd generation, 2007
Skivbolag: Gain
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-05-08
Hemsida: lillasyster.nu

Vissa artister blir precis som sitcomskådespelare oerhört typecastade. Så förknippade med ett uttryck att det inte är någon riktig idé att försöka sig på något annat. Det är fallet med herrarna Martin Westerstrand (sång) och Daniel Cordero (bas). Försöket med engelskspråkiga experimentbandet Rallypack blev aldrig särskilt lyckat och nu har de tagit med sig Max Flövik (gitarr) och Ian-Paolo Lira (trummor) tillbaka till varifrån de kom. Tillbaka till vad fansen vill höra ifrån dem.

För är det någonting Lillasyster låter som är det LOK. Må hända en skramligare och något mer vågad variant av det grammisvinnande gänget, men släktskapet är ofantligt tydligt. Ryktet säger rent av att Lillasyster under kommande turné ämnar fyra av LOK-covers. Nog kommer fansen njuta alla gånger.

Lyssnar man medveten om premisserna att ”Hjärndöd musik för en hjärndöd generation” är LOK del två kan det snabbt konstateras att det är en ganska ojämn skiva. Westerstrands karakteristiska ordvrängande är detsamma. Likadan uppdämd ilska som han fick utlopp för i LOK haglar än idag. Likaså finns det groove och den gitarridé som präglade LOK här. Men Lillasyster vågar ta ett steg utanför den mall som moderbandet aldrig ens ägnade en tanke att överge. ”Hjärndöd musik för en hjärndöd generation” bjuder en skramligare, mer rock n’roll-bestyckad ljudbild och Westerstrand sjunger på flera håll rent.

Men ojämnt var ordet. I sina bästa stunder är Lillasyster lysande, i sina sämsta oerhört tama och ointressanta. Kaxiga Kräkas, med en skönsjungen refräng och skönt driv, blir en omedelbar favorit. Likaså den Everlast-minnande biten Nu har jag fått nog som visar upp en lugnare, mer nyanserad sida av bandet. Varfördärför och Svin är gammalt hederligt ös och Barn utan ben är inget annat än en regelrätt uppföljare till Barnbok från LOK-debuten ”Naken blästrad och skitsur”.

Men så finns bitarna som solkar ner skivan. Som saknar en riktig musikalisk idé och har texter där Westerstrand går över gränsen och bara blir en stöddig gnällkärring. Stukaplan är ruggigt jobbig och även om jag ser glimten i ögat och förstår självironin bakom Hårdrock tycker jag att den är plump. Då är det misslyckat.

Men allt detta tjatter när recensionen egentligen skulle kunna vara väldigt kort. Gillade du LOK gillar du Lillasyster. Själv uppskattade jag de två första LOK-plattorna och tycker sammantaget att ”Hjärndöd musik för en hjärndöd generation” är en kul vitamininjektion.