Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Nightrage
Insidious, 2011
Skivbolag: Lifeforce Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2011-09-26
Hemsida: www.nightrage.com

Bandpappan Marios Iliopoulos lämnade Grekland för att utöva sin älskade metal i Sverige i början av det nya millenniet och har sedan dess omgivit sig med en hel mängd olika musikanter inom ramarna för Nightrage, den historien kan ni vid det här laget.

Likaväl är ni införstådda med att Nightrage trots alla dessa medlemsbyten genom hela karriären låtit egentligen likadant och spelat i princip exakt samma typ av musik. Den typiskt göteborgska metal som fick den gamle greken att slita upp bopålarna och styra kosan mot Svedalas förmodligen regnigaste stad.

”Insidious”, gruppens femte långkörare sedan starten, utgör så klart inget undantag. Jo ett, det är faktiskt första gången någonsin som Nightrage har samma laguppställning två skivor i rad. Antony Hämäläinen (sång), Jo Nunez (trummor), Anders Hammer (bas) och Olof Mörck (gitarr) som flankerade Iliopoulos på 2009 års ”Wearing A Martyr's Crown” har fått förnyat förtroende och levererar med den äran. Inte minst Hämäläinen, som har en hel del att leva upp till som efterträdare till tidigare Nightrage-strupar som Tompa Lindberg (At The Gates, Lock Up, Disfear, ex-Crown och femtioelva andra orkestrar) och Jimmie Strimell (Dead By April, Death Destruction), imponerar.

Men annars intet nytt under solen. Det är 90-talets och millennieskiftets göteborgska tvåtaktsdöds med tvinnade melodier och thrashstänk som Marios älskar och det är den han har komponerat till ytterligare en skiva. För min del innebär det att nostalgins vindar blåser starka när ”Insidious” snurrar. Inte minst då evigt gråe Tom S. Englund (Evergrey) kliver in och levererar rensång för första gången sedan sin insats på utomordentliga debuten ”Sweet Vengeance” (2003).

Det är stabilt hantverk och skönt nostalgiskt komponerande, men kanske aningen fantasilöst. Något jag är övertygad om att Marios Iliopoulos skiter högaktningsfullt i. Det här är nämligen så mycket han det bara kan bli.