James Blake framför Jesus Kristus

Joyzines Anton Wedding rapporterar från Way Out West.

Första dagen på Way Out West-festivalen gäller det att planera. De kör bara klubbspelningar och vill man komma in på något som drar till sig folk bör man vara där i tid. Därför står jag och köar utanför Annedalskyrkan i vad som ser ut som ett begravningsfölje så mycket som fyra timmar innan konserten ska börja. Tack och lov är vädret uthärdligt och tiden i kön är inte lika lång som väntan på James Blake. Runt halv nio släpps vi in i kyrkan för amerikanska Low. Stämningen därinne är minst sagt konstig. Tusen unga (mestadels) människor sitter utspridda i kyrkbänkarna framför det gigantiska krucifixet ovanför altaret och jag har svårt att föreställa mig att salen någonsin är så fullsatt när prästen predikar inför Annedalsförsamlingen. Det brittiska bandet Wu Lyf (World Unite / Lucifer Youth Foundation) som egentligen skulle spelat i kyrkan under festivalens andra dag har fått flyttas efter att kyrkan läst bandbeskrivningen där det bland annat står: ”Som satans avkommor har de brännmärkt jorden med sitt testamente som än så länge är dränkt i ett svart töcken.” Reaktionen från kyrkan är helt klart begriplig. Inte på grund av Wu Lyf utan på grund av Way Out Wests ganska fåniga presentation.

När Low börjar spela fylls kyrkan av långsamt sövande men vacker och melodiös rock. Flera personer passar på att vila upp sig i bänkraderna, med pannan mot den lilla bibelhyllan på bänkraden framför. Klockan halv elva börjar äntligen James Blake spela. En liten trio är de: James Blake på piano och sång tillsammans med en basist och en trummis samt diverse effekter. Den 22-åriga britten är ett av våra samtida underbarn och han presterar därefter. Stämningen i kyrkan är andaktsfull, frågan är om det beror på musiken eller att de sitter i en kyrka. Ibland är det andlöst vackert, som i Lindisfarne I och -II, där han bygger upp med en a cappella-sång, som är som gjord för den luftiga akustiken i Annedalskyrkan, för att i del II linda in rösten i ett mjukt gitarrkomp.

Ibland sänker han kyrkan till helvetet med djävulska subbasljud och skrikiga syntar, I never learnt to share har aldrig haft ett så diaboliskt skimmer över sig som igår, framför altaret och krucifixet som badar i rök och lila ljus. Efter att ha blivit inklappad till extranummer spelar Blake en ny låt, bara han och ett piano. En komposition som är så snygg att den får mig att hoppas på att de avskalade låtarna blir fokus för hans nästa album. När svenska kyrkan börjar bjuda på såna här konserter regelbundet kommer jag definitivt konvertera från min agnosticism.

Fredagmorgon inleds med Edward Sharpe and the Magnetic Zeros. Fin musik, framförallt avslutande hitlåten Home. Hippepop när den är som bäst. Men det finns en fånig aura över sångarens sökta bohem-stil. I en vit kaftan lallar han runt på scenen, sitter på scenkanten och käkar ett äpple och uppmanar publiken att komma på ett alternativ till det slitna ordet ”love”. Men lyckas man svälja hans woodstock-romantik blir upplevelsen en fin inledning på festivalfredagen.

Nu har jag precis kommit från ett uppspeedat The Hives. Hiten Tick Tick Boom drygades ut till en femton minuter lång låt och blev en perfekt avslutning för ett band som fortfarande hör till Sveriges elit. Kort innan Hives svängde en av förra årets hetaste artister, Janelle Monáe på Azela-scenen. Har tidigare haft svårt för hennes hektiska soul-/funkpop men när jag ser henne live faller bitarna på plats.

Nästa band i ordningen är hypade Fleet Foxes och senare ikväll spelar det hemlighetsfulla svenska projektet Iamamiwhoami och till sist en av festivalens största bokningar: Prince. Kvällens mest intressanta klubbspelning lär vara den med tidigare omnämnda Wu Lyf. De spelar på Trädgården och följs av ett annat intressant debutantband: Planningtorock.

Följ Antons Way Out West-bravader på Twitter: http://twitter.com/#!/antonwdg

Anton Wedding (2011-08-12)

Kommentera

Inga kommentarer