Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Daniel Östersjö
Landet Har Lossnat, 2011
Skivbolag: Inifrån
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2011-04-17
Hemsida: myspace.com/ostersjo

På egna skivbolaget Inifrån har den här artisten nyligen släppt sin andra fullängdare ”Landet Har Lossnat”. Jag kan direkt konstatera att det inte är mycket information som via enklare sökningar går att få tag på om vad som verkar vara den skygga fågeln Daniel Östersjö. Någonstans läser jag att det handlar om tonsättningar av artistens dikter och kanske är det så, kanske inte. En snabb titt på och i texthäftet ger snabbt stöd för den teorin.

Läpparna är inte ett öppningsspår som en recensent av främst popplattor är van vid. Det är stämningsfullt, det är lågmält och tempot är som i den allra lugnaste form av jazzmusik. Inte den öppning som precis rycker tag i lyssnaren.

Att tonsätta den legendariske poeten Tomas Tranströmer är ett vågat drag, men jag tycker att Daniel Östersjö ror det i hamn på skivans andra spår Krön. Fint i all sin stillsamhet, med en ytterligare dimension till en redan vacker text. Trumpeten gör verkligen den här låten mycket gott och förstärker känslan av vemodig jazz. Jag ser mig den framföras i en mörklagd lokal, på en mörklagd, mindre scen med svaga teaterstrålkastare på bandet. En tilltalande bild.

Daniel Östersjö med band kombinerar den här typen av jazz med mer energisk, svensk vistradition. Relativt mer energisk, ska nog tilläggas. När det kommer till sångrösten är den långt ifrån tilltalande alla gånger, men den känns rakt igenom ärlig och lyckas emellanåt att riktigt väl gestalta texternas svårmod. Bara inte tillräckligt ofta. Det blir en alltför tydlig höjning när Tomas Andersson Wij gästar på sång i Säg det igen.

”Landet har lossnat” saknar tillräcklig variation och bredd för att över hela femton spår upprätthålla ett intresse hos en lyssnar som inte är van konsument av visor. Skivan glimrar till emellanåt, som i bossanovaflirtande Eufori och nämnda Krön. Det senare är en bra låt, men tyvärr kommer aldrig artistens egna texter i närheten av Tranströmers. Något jag inte heller begär, dessa glimrar också till ibland, men vad jag däremot begär är att en skiva på allvar fångar mig och inte släpper taget. Det lyckas inte Daniel Östersjö med.