Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Rasmus Kellerman
The 24th, 2010
Skivbolag: Startracks
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-06-30
Hemsida: www.rasmuskellerman.com

Tiger Lou kom till sin gräns, Rasmus Kellerman började fundera, reflektera och grubbla. Resultatet blev att det under 2000-talet så framgångsrika bandet med honom själv i fronten lades i malpåse och att han på egen hand tog ut en ny riktning i sin karriär. Fortfarande med de smäktande melodierna i centrum, men på ”The 24th” betydligt mer naket och utlämnande.

Kanske ska man betrakta den här plattan som en liten identitetskris, kanske är det bara ett naturligt reflekterande över vart livet tog vägen. Rasmus Kellerman närmar sig 30 och sjunger om hur det är att bli äldre, funderar över vart livet tog vägen och vilka val han egentligen gjorde längs vägen. Han gör det med musik som är både vacker och en aning sorgsen. Rösten står i centrum och arrangemangen är luftiga utan att någon storslagen känsla smyger sig på.

30-årskrisen är som sagt långa stunder snyggt förpackad, men ibland är känslan att Kellerman inte når riktigt hela vägen fram. Som om han inte får till riktigt den där melankoliska, bitterljuva stämning som hade lyft materialet en nivå ytterligare. Känslan finns där i materialet, men pushas aldrig helt över gränsen till den där platsen där det börjar kännas i hjärtat på riktigt. Det känns på något sätt lite symptomatiskt att den allra första låten som skrevs till plattan, The Greatness & Me, är den allra bästa.

Takterna från Tiger Lou finns så klart i bakgrunden, men här är Kellerman mer avklädd och även om jag gillar ”The 24th” hade jag gärna sett att sångaren lämnade ut sig ytterligare lite till.