Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Gorillaz
Plastic Beach, 2010
Skivbolag: Parlophone / Virgin
Av: Marcus Ulvsand
Publicerad: 2010-04-16
Hemsida: www.gorillaz.com

Att Gorillaz är Damon Albarns lilla hjärtebarn har det aldrig egentligen varit någon tvekan om. Den brittiska virtuella kvartetten, som slog igenom med megahiten Clint Eastwood från det självbetitlade albumet, och sedan följde upp det med den minst lika catchy Feel Good Inc. från ”Demon Days” har verkligen satt höga förväntningar på det tredje albumet ”Plastic Beach”. Den första singeln Stylo visade verkligen var Gorillaz var på väg. Gorillaz hade, på gott och ont, blivit Damon Albarns lekstuga.

”Plastic Beach” är ett tema-album, som rör problemen kring människans påverkan av naturen och miljöproblem. Albumet rör också vid problemet med att folk har tappat kollen på vad som är äkta kvalité och gärna köper saker som bara har en schysst förpackning. Meningen ”It comes with a toy, I like that?” från andra singeln Superfast Jellyfish sammanfattar den tanken fint. På något sätt så gör detta hela albumet något paradoxalt, förklaring följer.

Genomgående så gästas albumet av stora namn. Snoop Dogg, Mos Def, Bobby Womack, Paul Simonon och Mick Jones (The Clash) och även legenden Lou Reed är de största namnen som medverkar. Detta är en stjärnglänsande line-up som för min del tveklöst höjde förväntningarna på albumet. Resultatet? Helt okej. Ett album som var fantastiskt på pappret men mediokert i högtalarna.

Kollaborationen Lou Reed och Damon Albarn trodde jag personligen mest på. Slutprodukten blev en lika mysig som sömnig poplåt, som verkligen inte är dålig men långt ifrån vad jag hade hoppats på.

Trots besvikelsen finns det mycket att hämta från albumet. Superfast Jellyfish är en obegriplig men väl fungerande blandning av en gullig snällpop och tung ekologisk hiphop och Midi-synthsfestivalen Rhinestone Eyes är ett av albumets få låtar där det gamla Gorillaz verkligen lever igen. Den virtuella sångaren 2D låter ledsnare än tio begravningsföljen tillsammans. Tråkigt nog lämnar de flesta låtarna en bitter eftersmak, mycket som har bra potential klantas bort. Exempel är outrot på Empire Ants som i sin enkelhet är det mäktigaste på skivan, men när det föregås av ett oinspirerat hawaiibeat dödar det låten totalt och redan nämnda Stylo hade klarat sig mycket bättre utan Bobby Womacks högst tveksamma insats.

Kanske skojar Damon Albarn lite med oss och skrattar själv gott åt ironin i sin gästlista kontra albumets tema. Om inte så hoppas jag att han inser att Gorillaz alltid kommer att överleva längst i sin virtuella värld på egen hand och att nästa albums gästartister endast blir tecknade figurer i massor.