Joyzine

[stäng]

Recension - Demo

Ophilia
The Ivory Gate EP
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-01-25
Hemsida: myspace.com/ophiliaband

Tittar man på bandbilden på Ophilias Myspacesida slås man av de dubbla budskap den sänder ut. Där står gruppens fem gossar prydligt uppradade på svart skjorta och slips, trendriktigt vildvuxna, otvättade kalufser och en hållning som om de inte kunde bry sig mindre i hela världen. Det fränt och macho på ett sätt som perfekt ramar in den genre gruppen rör sig inom. Men skärskådar man bilden närmare avslöjar gossarnas blickar att de kanske inte är så där värst tuffa egentligen. Att de i själva verket är ganska osäkra och inte alls obrydda inför sin omvärld. Tvetydigheten är intressant.

Känslan från bilden går mycket väl också att applicera på den musik som svämmar över så fort ”The Ivory Gate EP” tillåts få fäste i skivspelaren. Ophilia står för en variant av screamo som mer än gärna förlustar sig med postrock och det låter så väl professionellt som inarbetat. Men samtidigt finns en viss osäkerhet där i allt vad killarna sysslar med. Den där sista lilla eftertanken som smugit sig in innan det sista ackordet dragits eller en sista sångstrof gastats ut hörs tydligare än vad Uppsalaorkestern nog vill kännas vid.

Det där är som ni förstår en barnsjukdom. Något som en ung grupp hur mycket de än jobbar alltid dras med i början. Om några hundra scenframträdanden kommer all den pondus som i grund och botten finns i Ophilias musik att också explodera på platta. För bra, det är verkligen den grej gossarna sysslar med.

Det må vara hänt att det runkat lite väl mycket till plattor från Ferret på andra sidan Atlantpölen, men de tror på sin grej, det hörs. Jonathan Björns fradgatuggande bakom mikrofonen är riktigt fräckt och de postrockpartier som snillrikt vävs ihop med hardcoreutbrotten har definitivt en framtid.

Ophilia tror på sin grej, det är jag alldeles övertygad om, men inte förrän de verkligen förstår hur hårt man måste jobba för att gå från valpig till kaxig kommer jag att kunna dyrka dem på mina bara knän. De är dock en god bit på väg, det ska erkännas.