[stäng]

The Lucksmiths First Frost, 2009 Skivbolag: Fortuna Pop Av: Alexander Hellgren Publicerad: 2009-07-29 Hemsida: www.thelucksmiths.com.au

---

Jag har lyssnat på The Lucksmiths högst sporadiskt och oregelbundet. Enstaka låtar här och där, varav den mest välbekanta torde vara T-shirt weather. Men bandet har sedan 1993 lyckats spotta ur sig tio skivor och gör med ”First Frost” fotbollslaget komplett.

Likheterna med Belle & Sebastian är tydliga, eller om det snarast är skottarna som inspirerats av australiensarna i det här fallet. Banden är hursomhelst äpplen fallna på samma sida av trädet. De har samma behagliga sång med en del falsett, och liknande lättsamma och stundom mesiga popmusik. Smithska gitarrslingor, en och annan trumpet och en hel del percussion. Albumtiteln till trots känns ”First Frost” mer varm och somrig. Altcountry och naturliv genomsyrar skivan, likt en sommar i en liten stuga långt ute i skogen många mil ifrån närmsta bebyggelse.

Munspelet i Lament of the chiming wedgebill framkallar sköna rysningar och den känns som en klockren lägereldslåt. Vilket också det countrydoftande gästspelet av sångerskan Bee Rigby bidrar till. Det känns fullt naturligt att den första inspelningen av plattan skett just utanför civilisationen, i en liten stuga i Tasmanien. Det hörs liksom. Samtidigt finns det några låtar som har mer dans- och storstadspuls, såsom Never & always. Att gitarr och bas kan framkalla så olika känslor är en av bandet klokt utnyttjad vetskap, för att det inte ska gå slentrian i uttrycket.

Men slentrian går det dessvärre ändå här och var, även om tempot varierar. Det är så genomjämnt, genomsnällt och på tomgång emellanåt att jag inte registrerar texterna alls. Texter som för övrigt inte vinner något litteraturpris, men heller inte är alls dåliga. Popmusik rakt av utan krusiduller är inte fel, men nog kunde det ha varit en lite mer spännande timme som erbjöds. Det är i alla fall, med vissa låtar som möjliga undantag, inte en platta som fyller dansgolvet på din närmaste popklubb. Här passar albumtiteln ändå rätt bra, för det vilar en frostat dämpad stämning över skivan som helhet.

Situationen: detta är Lucksmiths sista alster och slutet på bandets existens. Då skulle jag gärna se dem göra en strålande sorti, för det är de värda känns det som. Men tyvärr blir det inte riktigt så bra och i mitt tycke slutar bandet ej på topp. Avsked är vemodigt oavsett, men nu blir det inte ett så vackert avsked som jag önskat. Eftersom jag inte lyssnat mer än just sporadiskt på enstaka låtar från bandet, kan detta mycket väl vara en pärla till skiva ur fansens perspektiv. Men även om jag kommer att lyssna på ”First Frost” nästa gång jag får för mig att äta bönor i tomatsås direkt ur burk, så är den inte riktigt min kopp soppa.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer