Siestafestivalen: Lördagen i korthet

Rejält onådig skrivkramp drabbade undertecknad den sista av festivaldagar, och det på förhand tänkta antalet konsertrecensioner uppnåddes ej, om man inte räknar med mina mindre kommentarer under korthets-vinjetten. Visst, jag skulle ha kunnat skriva längre om både T(I)NC och Sonic Youth första dagen, men valde att inte göra det. Varför? Jo, för att jag tror att ni liksom jag tycker att det är roligare med lite variation. Därför, på er förmodade begäran, slutförs trilogin om festivaldagarna i korthet. Det var blandade intryck, avtryck och bägge orden med ett ”icke” framför. Så här kunde det upplevas när…

… dansksvenska As In RebekkaMaria spelade. Efter att Phoenix smekt mig medhårs och en Jenny Wilson som röstmässigt inte var i sitt esse tagit ner mig på jorden igen, var det dags för något helt annat. Den lekfulla scendekoren med ballonger, djur och en massa tingeltangel, ljussätts i alla tänkbara färger och illustreras med snygga effekter. Elektroniskt, pumpande, poppigt, eklektiskt, dansant, svettigt. Svårt att greppa, men minst lika svårt att stå still till. En upplevelse minst sagt och As In RebekkaMaria är jag inte på långa vägar mätt på efter den glada visiten på Siesta.

… Anna Ternheim fick vara ett första substitut för alla missar under fredagens svenska pärlband. En artist som första gångerna jag såg henne, knappt vågade titta fram under den långa luggen. Än mindre bjuda på några mellansnack att snacka om. Efter första skivan, den briljanta ”Somebody Outside” tappade jag och Anna av någon anledning kontakten med varandra. Först nu tog jag initiativet till en återförening, och som hon har växt ifrån mig! Inte längre ett skyggt rådjur, utan en fullfjädrad artist som verkligen fyller den största scenen på festivalen. Det hade varit otänkbart för några år sedan, men är befriande självklart nu.

… Timbuktu & Damn fick marken framför stora scenen att gunga. För det fick de väl? Det här var ett av de icke-intryck som nämndes ovan. Jag vet inte om det är mitt fel eller festivalarrangörernas. Men jag är lovligt mätt på skånepågen och hans dansband. Inte för att de på något sätt är tråkiga. Live svänger det alltid hårt när Damn står för det musikaliska bakom den folkkäre rapparen. Men jag är mätt på att se dem sommar efter sommar. Att de bokas till varenda festival i Sverige gör att jag aldrig tycks få ett Timbuktu-fritt år, som möjligtvis skulle kunna framkalla några behovskänslor att se honom. Men av de jag pratat med som faktiskt var på spelningen, så fick konstellationen givetvis marken framför stora scenen att gunga. Vad hade ni väntat er?

… festivalens sista akt äntrade scenen. Brittiska The Horrors debut ”Strange House”, tyckte jag var mer intressant än riktigt bra men givetvis var bandet det nya svarta enligt NME. Till Siesta tog de med sig uppföljaren ”Primary Colours”, vilket blev ett icke-avtryck i dubbel bemärkelse. I första hand för att jag vid den här tiden sov sött i mitt tält, efter en vecka med ett antal sömntimmar som skulle få den bäste uppesittare att se tredubbelt. Men också för att festivalens avslutning upplevdes som ett antiklimax. The Horrors ska ha varit ett spektakulärt band att bevittna live, men enligt min källa (och det ska poängteras att det var en källa) var musiken spektakulärt dåligt. Där Sonic Youth första kvällen bjöd på ett mångfacetterat mangel i världsklass, levererade The Horrors ett enformigt mangel utan större mening. Snarare en orgie i ljusshow, basbedövning och sångarens galenskaper, än ett värdigt slut för årets Siesta. Men likväl hade jag velat vara där själv, för det låter intressant om kanske inte bra. Jag tar väl med mig uppåttjack till nästa festival.

Alexander Hellgren (2009-06-05)

Kommentera

Inga kommentarer