Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

18th Dye
Amorine Queen, 2008
Skivbolag: Crunchy Frog
Av: Johannes Ådén
Publicerad: 2009-05-01
Hemsida: 18thdye.com

Jag har skrivit det förut, men vi tar det igen: dansk musik är inte mycket att hurra för. Där våra andra nordiska grannländer har nischat sig inom någon populärmusikgenre har Danmark helt missat tåget. 18th Dye är väl de som har representerat Danmark på bästa sätt genom åren, bland annat genom tre John Peel-sessions. Från debutskivan ”Done” 1992 arbetade de sig upp i hierarkin fram till uppbrottet 1998. Höjdpunkten i karriären anser jag, som de flesta andra, helt klart vara 1995 års ”Tribute to a Bus”. Jag vet inte hur många gånger min far har spelat den skivan i min barndoms dagar.

2005 återförenades 18th Dye och har fram till nu spelat på festivaler runtom i Danmark och Tyskland. De tre medlemmarna Heike Rädeker, Piet Berinholm och Sebastian Büttrich har under pausen från 18th Dye varit medlemmar i flera olika konstellationer. De två förstnämnda har också fått in en fot i designervärlden med egna butiker och märken.

Jag måste erkänna att jag inte hade några stora förhoppningar på ”Amorine Queen” eftersom återföreningar sällan brukar leda till någon högre grad av konstnärlighet. Ljudbilden känns igen från de tidigare släppen. Gitarrerna står – så klart – i centrum och My Bloody Valentine, Sonic Youth och – surprise, surprise – Velvet Underground är självklara utgångspunkter på ”Amorine Queen”. Inledande Island vs Island är en riktigt fin MBV-pastisch baserad på gitarreuforiska vredesutbrott. Flera gånger återkommer 18th Dye till något som verkar vara just vredesutbrott, men till skillnad från de nyss nämnda banden besitter de inte förmågan att omvandla vreden till musikaliska explosioner. De där förstörda, enerverande ljuden saknas. Jag saknar även det tillbakahållna svänget som är så karakteristiskt för Sonic Youth.

Mittenpartiet på skivan känns som utfyllnad men fungerar även som en bra uppladdning inför finalen Air. I mitt tycke är det 18th Dyes finaste låt någonsin. Tyvärr svärtas albumet ner av användandet av autotuner i Chinese Spoon, något som mer hör hemma i kommersiell r'n'b.

Och i ärlighetens namn är det som helhet inte mycket till dans 18th Dye bjuder på. Heide Rödeker känns som en genomskinlig kopia av Kim Gordon, liksom 18th Dye bara är en blek Sonic Youth-imitation.