Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Perkele
Längtan, 2008
Skivbolag: Bandworm Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-01-15
Hemsida: www.perkele-oi.com

Det här är minerad mark. I somras utbröt hetsk åsiktsväxling mellan Perkele och en av Joyzines skribenter efter trions framträdande på Emmabodafestivalen. Det glödde mellan parterna och någon lösning nåddes aldrig mellan de trätande. De stod benhårt fast vid sina åsikter och avslutade utbytet i aversion. Att det hänt Perkele en och annan gång tidigare i karriären tycks ganska givet om man läser texten till Ni kan aldrig vinna, med ett budskap om att man kan misstolka och baktala dem hur mycket som helst, de står ändå starka. Det hedrar gruppen att de efter sammandrabbningen ändå skickar hit sin ep.

Så låt oss lägga ouppklarade diskussioner om framtoning och åsikter därhän och för en stund bara fokusera på den musik som Perkele står för. Mitt intryck är att trions punk gått mer åt det lättillgängliga hållet. På ”Längtan” är det blås och lättfattliga melodier som går hand i hand med sång om sommar och sol. Lättillgängligt och ganska festligt.

Tyvärr sjunger Perkele på finska i några av låtarna. Finska är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli något stort sångspråk. Oavsett musikens klass gör sångspråket att ett löjets skimmer faller över den. Jag antar att det är kulturellt betingat och bara existerar i min hjärna. Men jag kopplar omedelbart ihop finskan med plojgrupper, humpa och dålig humor. De bitarna går således bort.

Bättre låter det då när gruppen huserar på svenska. Likheterna med ett blåsbestyckat Troublemakers är ganska många och det finns så väl energi som passion i framförandet. Långt ifrån den eldiga punkmentalitet jag vill minnas att jag en gång hört från gruppen, men ändå bra. Speciellt i det frejdiga titelspåret.

Avslutningsvis gör trion en cover på Nationalteaterns klassiker Livet är en fest och sätter på så vis punkt för en helt okej ep som det här fallet inte går att missförstå.