[stäng]

Kristoffer Ragnstam Wrong Side Of The Room, 2008 Skivbolag: Kabuki Records Av: Alexander Hellgren Publicerad: 2008-11-26 Hemsida: www.ragnstam.se

---

Jag säger popmusik från Göteborg. Ni stönar och gnäller. Jag förstår. Mycket kan sägas och har sagts om just den musiken, men mig veterligen inte om Kristoffer Ragnstam. En skapande kraft, med något säregna idéer om hur musik ska spelas in.

Oavsett om titeln ”Wrong Side Of The Room” är en parafras på Pink Floyd eller inte, är det artisten i frågas nya skiva. Tolv låtar som spelats in med för den stunden tillgängliga utrustningen, oftast i form av en mobiltelefon. Därefter har bandet under pågående turnéer, så fort som möjligt fått spela in materialet i närmaste studio. Skivbolaget har dock inte fått höra ett ackord förrän allt varit helt färdigt, och då inte haft något att säga till om ändå.

Musiken låter till stor del som något som typiskt skulle kunna benämnas indiepop. Euforiskt och glatt likt, ja kanske främst Timo Räisänen. Körer och handklapp. Motowninfluerat, gitarrbaserat och med en tydlig nerv i de flesta låtar, som ett tidigt Mando Diao fast med en tydlig elektronisk touch.

En bra sångröst innehar han också, den gode Ragnstam. Tyvärr förvandlas nerven till nervigt emellanåt, och musiken blir lite väl uppstressande. Framför allt också väl plottrig, likt ett Suburban Kids With Biblical Names på speed. Det går liksom inflation i ljudanvändandet. Ibland är det dock småsakerna som gör det hela riktigt intressant. Att köra på tipp-tapp-tipp-tapp-tippe-tippe-tipp-tapp, och att inte göra det i en välkänd julsång, är kanske ett helgerån i mångas ögon och öron. Men knappast när resten låter lika bra som souliga Sorry for being the man of 1000 questions. Tippandet blir bara en liten, men väldigt rolig och givande, detalj. Men i nästa stund blir alla inslag för mycket. Ovan nämnda låt är liksom Happy Mistakes tydliga exempel. Sedan finns några låtar som är alltigenom bra. Disco Fiasco får mig att le och har i övrigt det mesta jag kräver av en bra poplåt. Även om handklapp vid det här laget redan känns något tröttsamt. Det blir också lite för mycket Atomic Swing på skivan för att det överhuvudtaget ska kunna vara en fördel.

Det vore skönt om Kristoffer Ragnstam tillät sig att oftare lägga band på sig själv. ”Wrong Side Of The Room” blir helt enkelt för mycket av det direkta och påträngande. Inte bara för mycket av det goda, utan även det som befinner sig längre ner på kvalitetsskalan. Samtidigt finns en energi som smittar, och en artist med kreativitet som smittar av sig även på den mest talanglöse. Här finns något för alla, men kanske inte allt för någon.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer