Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Aerial
The Legion Of Dynamic Dischord, 2008
Skivbolag: Nomethod
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-07-14
Hemsida: www.aerial.se

Om grabbarna i Aerial själva hade fått bestämma hade de släppt plattor hela tiden, minst en fullängdare per år till att börja med. Fast det förstås, branschen funkar ju inte riktigt så och folket på skivbolaget var inte heller så sugna på den idén förklarade gänget för mig när jag fick en liten pratstund med dem på Arvikafestivalen förra året. Men produktiviteten har knappast gått i stå sedan dess.

”The Legion Of Dynamic Dischord” är i mina öron något mellanting mellan Ep och fullängdare (för Aerial är det, skulle jag förmoda, enbart en nödvändig ventil), den är lite för lång för att vara en Ep och lite för kort för att kunna vara en fullängdare. Men vad bryr jag mig om det egentligen, när jag väl trycker på ”play” och skickas rakt in i Pope Bob’s Backyard finns det inga tankar kvar i huvudet; bara varma känslor i kroppen.

Senast på Arvika diskuterade vi vad begreppet ”Postrock” betyder, ett begrepp som gärna klistras på Aerial och deras musik, men ingen av oss kom väl egentligen fram till något vettigt svar. Istället fick vi ta till klassisk referensnamedropping för att kunna närma oss Aerials sound. Mogwai var ett namn, förstås, Sonic Youth ett annat. Nu har jag kommit på ett tredje. Svenska Logh. ”The Legion Of Dynamic Dischord” påminner väldigt mycket om lundapågarna men på samma gång ändå inte.

Det är samma snirkliga gitarrarbete, harmonier som tyckts dyka upp ur tomma intet, men Aerial har på något sätt hittat ett helt eget spår att spinna vidare i. Kalla det för mer esoteriskt om ni vill. ”The Legion Of Dynamic Dischord” är själva definitionen av Aerial, den spretar åt alla håll och kanter men hålls ändå samman av något utan namn, något som bara är Aerial. Det är opretentiöst, nyfiket och experimentellt. Och det är ruskigt bra.