Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Aerial
Black rain from the bombing, 2006
Skivbolag: Nomethod Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-05-02
Hemsida: www.aerial.se

Band som Khoma och Cult of Luna har firat stora framgångar de senaste åren. Det är gäng som gjort dissonant ångesthardcore till sin grej. Med långa låtar, många detaljer, suggestiva stämningar och allt vad som nu ingår. När Aerial då dyker upp med en ep på dryga 36 minuter (längsta låten är 13.24), ett becksvart omslag med vita detaljer och ristad, nästintill oläslig text och en låttitel som …yet recalls nothing save that it once had a message to convey, är det lätt att direkt dra dem över samma kam.

Det är både rätt och väldigt fel att göra det. Aerial bygger på samma princip som nämnda band. Långa uppladdningar där figur efter figur läggs på och som sedan exploderar i ett suggestivt klimax. Men det här är inte ångestcore. Det är en motreaktion från indiepopens sida. Visst är det mörkt, ångestladdat och tangerar stundtals gränsen till den där dissonanta explosiviteten som finns hos de avlägsna släktingarna. Men det har som sagt grunden i kaxig pop.

Gitarrharmonierna är med andra ord fler, det skriks ingenting och gräver sig aldrig riktigt djupt in i hjärnbalken. Visst trampar Aerial på disten ibland och rockar, men inte på samma sätt som de tuffare storebröderna. Det är helt klart intressant att se ett sådant här koncept blomma ut i fler genres.

Jag gillar experimenterandet med stämningar och Aerial har många väldigt vackra gitarrslingor. Men jag upplever samma sak här som hos Cult of Luna och Khoma. Det blir för mycket ljudmatta och för lite låtar. För mycket tänka och för lite ge sig hän. Något som gör att jag tröttnar tämligen snabbt.