Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Aerial
The Sentinel, 2007
Skivbolag: Nomethod Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-03-06
Hemsida: www.aerial.se

Jag hade nöjet att beskåda Aerials turnépolare, japanska Mono live i vintras. Det var en storartad show där asiaterna gång efter annan började från smått och byggde ljudkulisser som sakta men säkert stegrade tills de eskalerade i monströsa kraftutbrott. Men så är ju också Mono något av det bästa som finns på postrockbanan.

Aerial (det där med turnépolare ska ni ta med en nypa salt, jag skulle tippa på att det i praktiken rörde sig om ett eller några supportgig) handlar om ungefär samma sak. Om än med något mjukare ambitioner och med en gnutta trevande sång inblandad. När jag recenserade debuten ”Black rain from the bombing” talade jag om gäng som Isis och Khoma. Det är inte längre särskilt relevant. Aerial pysslar fortfarande med utdragna kompositioner och stämningar, men på ”The Sentinel” är anslaget mjukare. Mono är en inte helt dum referensanvisning.

Nu är Aerial förstås aldrig nära japanernas klass. Det skriver jag utan att på något sätt försöka ta hedern av uppstickaren. ”The Sentinel” har tveklöst sina poänger. Många av gitarrfigurerna är stämningsfulla så det räcker och blir över och dynamiken är inte att klaga på. Däremot låter det bitvis lite tomt. Som om Aerial inte har den där sista växeln att lägga i för att verkligen trycka sina kompositioner över gränsen till det storslagna. De skramligaste utbrotten känns ibland lite sökta.

Alla kan så klart inte vara Mono, det vore orättvis att vänta sig samma klass av Aerial. Spela ”The Sentinel” på natten och du kommer ha stort utbyte av den. För att vara postrock bjuder de här tio spåren på betydligt mycket mer stämning än mycket annat oseriösa skivmånglare försöker lura på er.