Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Stereophonics
Pull the pin, 2007
Skivbolag: V2
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-12-16
Hemsida: www.stereophonics.com

Walesiska Stereophonics blir ofta anklagade för att alltid låta precis likadant, och att detta likadant skulle vara likställt med tråkigt. Jag ställer inte upp på det. Visst är ”Pull the pin” hemtam så det förslår, men tråkig? Inte en chans!

Jag brukar i och för sig vara en ivrig förespråkare av originalitet, men i fallet Stereophonics är att veta vad man får något positivt. Gruppen må bjuda ungefär vad jag hade förväntat mig, men inom speltiden på ”Pull the pin” hinner de förlusta sig i Nirvanas arv, leka osnutna rockgrabbar och bjuda på några riktigt finstämda trudelutter. Som det brukar vara, visst, men Sterephonics varierar sig betydligt bättre än vad många ilskna omdömen vill göra gällande.

Ta plattans inledande fyrling som ett ypperligt exempel. Öppnaren Soldiers make good targets gungar skönt med en grungig 70-talsvibb. Pass the buck skulle kunna vara författad av mr Cobain själv och It means nothing är en svart ballad värdig ett heltaggat Silverchair. Detta in walesarna tuffar till sig och ger sig ut i natten med rent Mando Diao-desperata Bank holiday Monday. Omväxling så det förslår, hela tiden med Stereophonics typiska signum.

Gruppen blandar och ger genom hela skivan, brittisk klingande indiehiten Stone är en given favorit, men störst tonvikt ligger vid yvig grungerock och, lite överraskande, subtila semiballader. Nog är det ungefär som förväntat, men när förväntat låter så här bra är jag mer än nöjd.