[stäng]

De diggas av dem som inte diggar musik

Stiftelsen är ett band i total avsaknad av det där som i folkmun brukar kallas för ”det”. Det tycks i alla fall så gott som samtliga kritiker och en halv svensk befolkning vara överrens om. Ändå drar de fullsatta hus och har en publik som lyckligt älskar varje ton. Hur är det möjligt?

– Det är Himmelstalundshallen nästa, säger arrangören med ett snett smil när han spanar ner över folket som likt packade sillar klämt ihop sig framför scenen i Norrköpings Flygeln för att se Stiftelsen.

Förmodligen har han rätt. Stiftelsen är på spikrak uppgång och kommer med stor sannolikhet stå på de riktigt stora festivalscenerna till sommaren. Att 1500 personer kommer till Flygeln för att älska orkestern en lördagskväll i november är således inte särskilt märkligt alls.

Om det inte vore för att musiken är så platt. Så finesslös.

Många tycks vara överrens i den frågan. Debutalbumet ”Ljungaverk” uppnår ett snittbetyg på 2,2 på webbsajten kritiker.se där recensioner från landets alla hörn samlas ihop. Senaste epn ”Dopet” når inte längre än till 1,6 på samma sida. Samtidigt fylls allehanda sociala medier med utsagor om hur märkligt det är att Stiftelsen får sådan uppmärksamhet.

Men faktum kvarstår. Stiftelsen säljer ut stora venues, säljer guld och hyllas trots allt detta och det är inte vilken publik som helst som sluter upp i Norrköping. Det är en publik som älskar bandet villkorslöst.

Stundtals är det tal om rena väckelsemötesstämningen. Allsången vill lyfta taket av ladan, jublet hotar att spräcka mina trumhinnor och händerna från 1500 personer är nästan konstant i luften under den dryga timme Stiftelsen står på scen.

Det är mäktigt. Det är en grymt hungrig publik.

Men konserten som sådan är rakt igenom ganska grå. Jag försöker, men jag förstår inte vilka kvaliteter folket i lokalen ser, som jag missar fullständigt.

Vad är det för människor som står här och älskar egentligen?

– Bokar jag en creddig artist tar det alltid en halvtimme att gå igenom den här lokalen oavsett hur mycket eller lite publik det är eftersom jag stöter på så många som jag känner. Idag är det utsålt och jag gick rakt igenom hela lokalen utan att känna igen en käft, berättar arrangören aningen överraskat.

Samtidigt burrar min telefon intensivt genom stora delar av konserten. Det är en kollega som sitter hemma och är upprörd. Med en rad av intressanta akter som dragit skralt med folk i färskt minne provoceras han till smärtgränsen av att Stiftelsen med sin intetsägande mjukgrunge drar fullt hus. Han kan inte för sitt liv förstå hur det är möjligt.

– Stiftelsen är för folk som tycker att RixFM-festivaler är större happenings än Bråvalla, dundrar han.

Och kanske är det så att de två herrarna slår huvudet på spiken just här.

Stiftelsen har helt enkelt hittat sin publik. De dyrkas av den grupp av människor som inte vardagligen konsumerar musik i särskilt stor utsträckning. Människor som kanske inte har särskilt stort intresse, sällan går på konsert och som därmed helt naturligt är extra hungrig när den för en gångs skull går ut.

Kanske är det så att Stiftelsen diggas av dem som egentligen inte diggar musik.

Det är på sitt sätt imponerande. Att hitta sin målgrupp är ju en viktig aspekt i alla sammanhang.

Mikael Mjörnberg 2013-11-25

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer