Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Torpedo
In The Assembly Line, 2007
Skivbolag: Knievel Records
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2007-11-06
Hemsida: www.torpedo.se

Vilket dilemma jag ställs inför… Det skulle ju inte bli så här. Den här recensionen svider att skriva. Jag vet inte om jag är starkt influerad av det pågående arbetet med mina examensarbeten i filosofi och historia, där det handlar mycket om den hermeneutiska cirkeln, postmodernism och hur man definierar tolkning av historiska händelser till att bli en vetenskaplig disciplin, eller om jag bara är onödigt petig och känslig.

Jag har i alla fall redan en väldigt stark och positiv bild av indierockkrautbandet Torpedo. Den är baserad mestadels på de få låtar som jag hört från Ep:n ”Anticlockwise” som kom från några år sedan. Jag gillade verkligen det här råa gitarrsoundet, men kanske mer den nakna känsla och de kluriga gitarrharmonier som fanns på låtarna. De två ögonstenarna Hang Me High och From Russia With Love förgyllde ständigt min vardag. Ett tidigt Bloc Party eller ett sent Convoj brukar jag alltid dra till med som paralleller.

Som jag har gått och väntat på den här debutplattan. ”Hur kommer det låta?” ”Kan de ta det hela ett steg längre?”, ”blir de ännu mer kliniskt aggressiva och träffsäkra?” Det fanns inte i min värld att det faktiskt kunde bli… sämre. När jag dessutom fick se dem live för ett tag sedan var jag helt övertygad om att plattan skulle bli en dundersuccé.

Men det är den inte, tyvärr. Precis som jag hintade om i min recension av första singeln ut, en uppfräschad version av From Russia With Love, känns det som om mycket av känslan har gått förlorad till förmån för en på ytan mer bearbetad ljudbild. Jag var på vippen att skriva ”bättre”, men det är inte sant. I mina öron finns inte längre det här riktigt engagerande, det här som tar tag och gör det spännande. Istället känns det nästan segt, som om Torpedo mer är måna om att det ska låta bra än verkligen kännas bra. Allt det som de lyckades så bra med på de tidigare låtarna från ”Anticlockwise”, misslyckas de med på ”In The Assembly Line”.

”In The Assembly Line” rimmar så illa med hur bandet låter live och hur jag vet att de kan låta studiomässigt också. Jag tänker på Janus, den romerska guden med (minst) två ansikten. Nu finns det vissa som tycker att det absolut ska vara skillnad på album och live, det tycker jag också, men det säger inte att albumet inte bör vara så bra det kan bli. Låtarna i sig är bra, jag gillar det hypnotiska drivet i titelspåret, jag köper även den insmugna samhällskritiken i Hospital, men jag hävdar fortfarande att Torpedo hade kunnat ta det hela till ytterligare en nivå. Så tyvärr, min väntan var inte värd mödan den här gången.