Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Charta 77
G8, 2002
Skivbolag: Birdnest Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2002-10-07
Hemsida: www.birdnest.se/charta

Per Granberg och hans kumpaner har stått bakom en lång rad högoktaniga plattor inom den svenska punkscenen. Inte minst mästerverk som ”Tecken i Tiden”, ”Grisfesten” och senaste uppvisningen ”Sagan om världens mest hypade band”. Men den här gången fungerar det inte alls lika bra. På ”G8” låter det som om bränslet börjar ta slut för Charta 77 och det är väl inte så konstigt egentligen. Grabbarna har ju spelat sedan 1983.

För mig tycks det som om Granbergs vassa penna vässats ner till en väldigt liten stump och inte längre förmår åstadkomma de där klockrena texterna. Bandets frontman har ju alltid kunnat ståta med smarta och träffsäkra texter. På ”G8” börjar det plana ut, texterna känns slentrianmässiga och nästan lite gubbiga. Det blir sur anti-EU propaganda istället för fördold kritik som skulle träffat hundra gånger hårdare. Melodin Sandra – en typisk Chartaballad och ett av plattans bästa spår för övrigt – inleds med ett härligt snyftuppslag. Men det hela rinner ut i sanden mot slutet och får egentligen ingen konklusion över huvud taget.

Musikaliskt hörs det självklart att det är gamla goa Charta 77, men det låter som en halvtaskig kopia av gamla idéer och de nya uppslagen känns ganska avslagna. Det finns några låtar som tänder till, exempelvis Frihet II och avslutande Mot strömmen. Men annars är det på tok för tunt med framträdande låtmaterial. De onödiga kortlåtarna som dyker upp här och där på skivan förstår jag mig inte alls på. Dem hade ”G8” klarat sig väldigt bra utan.

Allt haussande av producenten Matt Danton i pressreleasen förstår jag inte alls. Skivan låter som om den är inspelad på första bästa gymnasietoalett och trumsetet som om det består av en uppsättning plåtburkar. Att kalla detta för en bra produktion är bara dumheter. Sådant här ljud skulle Charta nästan ha kunnat fixa till i replokalen.

Det är precis på gränsen att bandet kommer undan med hedern i behåll den här gången, men de klarar sig. Personligen hoppas jag att detta är den sista skiva vi får höra från Birdnests flaggskepp. Ett band som gjort så mycket bra borde inte fläcka ner karriären med att släppa för många taskiga alster mot storhetstidens slut. ”G8” hamnar långt bak i skivsamlingen, för mig är det fortfarande de äldre vaxen som gäller.