Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Dia Psalma
Djupa Skogen, 2007
Skivbolag: Kaos & Skrål
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-10-16
Hemsida: www.diapsalma.net

Hemligheten är förstås att inte jämföra. Att hur mycket man än lockas att ställa ”Djupa Skogen” mot ”Gryningstid” eller ”Efter Allt” låta bli. Då kommer den automatiskt att framstå som en besvikelse och det skulle varken vara rättvist mot bandet eller dig själv som lyssnare. Dia Psalma år 2007 är nämligen inte alls samma band som de var 1994. Och musikklimatet är definitivt inte detsamma. Hur mycket Dia Psalma än försökte kopiera sitt förflutna och gnida fiol eller flörta med folkmusik skulle det bli kalkon av det. Det skulle inte fungera…att försöka återupprepa ett gammal framgångskoncept fungerar nästan aldrig. Strängnäs finest har gjort helt rätt som startat om. Försök att betrakta ”Djupa Skogen” som ett fristående verk!

Utifrån sådana premisser är det en skiva som tveklöst har sina poänger. Låt gå för att produktionen känns aningen platt och torr samt att gruppen i skivans mittenparti lider av att inte kunna knyta ihop låtarna med riktiga refränger, i övrigt överraskas jag av hur pigga Dia Psalma låter. Gitarrliret är friskt, drivet imponerande och den karateristiska melodikänslan på plats.

Fotbollshuliganlåten Blod är en omedelbar favorit. En typisk Ulke-dänga med text och musik cementerade i Dia Psalma-formeln. Annars är gruppen anno 2007 en ganska tung rockensemble som inte tvekar att experimentera med släpigare, mörkare tongångar. Spelet Helvetet hade jag jämfört med Mördarvals om jag inte förutsatt mig att lyssna på ”Djupa Skogen” utan att blicka bakåt. Argt tuggande Lösningen är också ett friskhetstecken från 90-talsgiganterna.

Att återigen få stifta bekantskap med ypperliga stenåldersdängan Öga för öga är dessutom en välkommen överraskning. Jag minns att jag hade den som brusig livemp3a när det begav sig och tackar och bockar över att få den i nyinspelad version. Dess bittra ton och depressiva, om än hoppfulla, anslag fungerar utmärkt i dagens Dia Psalma-sound.

”Djupa Skogen” har sina dippar, men är i sina bästa stunder alldeles lysande. Dia Psalma må ha legat på sofflocket i 10 år, men känslan för att hitta fram till de självklara melodierna tycks fortfarande finnas kvar där inne. Hur Ulke låter? Som om det inte gått en dag sedan han grät in Höstmåne.