Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Sonic Syndicate
Only Inhuman, 2007
Skivbolag: Nuclear Blast
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-05-22
Hemsida: www.sonicsyndicate.com

Ynglingarna började sin bana under namnet Fallen Angel och levererade trots att några av medlemmarna vid det laget inte ens hunnit uppnå laglig sexualålder ett gäng riktigt lovande demolåtar. Hårt, catchy och modernt. Familjeangelägenheten (tre herrar Sjunnesson i bandet är givetvis släkt) valde när framgången började komma att byta namn till Sonic Syndicate och skrev sedermera också kontrakt med amerikanska Pivotal Rockordings. Debutalbumet ”Eden fire” kom ut 2005.

Sommaren samma år sjösatte jätten Nuclear Blast en tävling där vinnaren bland 1500 förväntansfulla demogäng erbjöds kontrakt. Orkestern från Falkenberg ställde upp, imponerade på tyskarna och vann. Ännu ett modernt smiskande svenskgäng knöts därmed till etiketten. Och någonstans där längs vägen blev det hela lite väl polerat. Resultatet: ”Only inhuman”.

Gruppen vars yngsta medlemmar nu orkat upp i folkölsålder har hela vägen varit en garant för melodiös metal av god klass. Men där de tidiga demoinspelningarna visade ett ettrigt gäng på väg upp visar ”Only inhuman” snarare ett band som fortfarande har hela framtiden för sig, men som blivit mer medvetet om sin omgivning. Nuclear Blast-debuten är lite för tillrättalagd och trendkänslig för att jag ska vara helt nöjd.

Ni som kan er melodeath förstår att Sonic Syndicate på ”Only inhuman” mixar skrik och skönsång mer än tidigare. Ni förstår att catchy elektronik har en stor del i soundet och att kaxigt tuggande riff står som spön i backen. Sonic Syndicate har kommit att bli en regelrätt klon av In Flames och Soilwork. Som exempel låter Enclave som In Flames epos Come Clarity, medan Denied har gemensamma drag med Soilworks Rejection Role.

Sonic Syndicate har alltid varit inne på det här spåret, och där bör de också fortsätta, men poleringen som kommit till i och med ”Only inhuman” gör det extra tydligt att bandet egentligen inte har någon särprägel. De är en storögd efterföljare som då och då får till några justa låtar, men som inte blivit lika bra som demotiden utlovade. Däremot kan ingen säga emot att den onödigt spännige sångaren Richard Sjunnesson har en riktigt bra skrikpipa.