Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Sólstafir
Masterpiece of bitterness, 2006
Skivbolag: Spikefarm Records
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-03-21
Hemsida: www.solstafir.com

Mustiga män med präktiga mustascher och cowboyhattar från Island som rent musikaliskt rör sig i gränslandet där traditionell rock möter lite hårdare och tyngre grejer. Termen Gayserrock myntas här och nu! Sólstafir är ändå inga duvungar, bandet har hållit på sedan 1995 men det är först nu (läs: december 2005) man äntligen fått möjlighet att släppa sitt debutalbum ”Masterpiece of Bitterness” genom Spikefarm Records. En titel som inte går självdistanspolisen förbi men ändå bara får ses som en petitess.

Man går ut hårt och man går ut i vad som verkar vara en evighet. I Myself the Visionary Head drar upp mot 20 minuter och består av en enda lång malström av harmonier och melodier. Samtidigt som Sólstafir visar att de behärskar balansen mellan levande dynamik och lyftande intensitet visar de också att det främst är i de instrumentala delarna de gör sig själva rättvisa.

När väl sången kommer på inser jag snabbt varför man valt att vara ytterst sparsamma med den varan skivan genom. Den är inte dålig men den är heller inte bra. Den fyller sitt ändamål men inget mer vilket också begränsar hela slutprodukten. Enformigt och själlöst är en passande beskrivning. Lite vrål och inget mer. Det hela påminner om det intryck jag får av band som till exempel Cult of Luna och Mustasch, sången är mest en bisak, det är vägen dit som är det estetiskt tilltalande. Riffande och åter riffande.

Jag hittar dock väldigt snabbt ett användningsområde för ”Masterpiece of Bitterness”. Skivan passar ytterst väl in då jag inte egentligen vill lyssna på något men ändå inte vill att det ska vara helt tyst. Med lagom inställd ljudvolym gör sig skivans toppspår Ritual of Fire perfekt som bakgrundsmusik. I sann Gayserrockanda.