Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Timo Räisänen
I'm indian, 2006
Skivbolag: Razzia Records
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-03-28
Hemsida: www.timoraisanen.se

Yrvädret Timo Räisänen, bekant från sitt samröre med bland annat Håkan Hellström och Her Majesty, släppte förra året sitt debutalbum som soloartist, ”Lovers Are Lonley”. Ett album som mottog relativt god kritik och sände ut Timo med vänner att spela på många av landets större arrangemang så som Arvikafestivalen och Göteborgskalaset. Nu är göteborgaren tillbaka med sin andra fullängdare ”I’m Indian” och tongångarna känns igen. Men ändå inte.

Första singeln från albumet, Fear No Darkness, Promised Child, avslöjar en betydligt råare ljudbild och en mer skönsjungande Timo än vad som kanske var väntat. Utan tvekan är det plattans allra vassaste spår som går ut som första singel. Vilket i sig också sätter ganska stora förväntningar på resterande tio spår.

Likt förra plattan varierar tempot på låtarna, här finns tårdrypande ballader i form av When My Tear Hits The Floor och Mummy men också rena popdängor som Mr Saturday och Let’s Kill Ourselves A Son. Så långt är det hela inte så mycket mer än en reproduktion av förra plattan, mönstret är det samma och låtarna mer eller mindre lika.

Tjusningen ligger i de spår som inte helt följer mönstret, där hamnar redan tidigare nämnda Fear No Darkness, Promised Child med sin lite hårdare approach men också de två låtar, I’m Sorry Shirley och Join The Riot, som blev resultatet av samarbetet med Thomas Rusiak. Här ligger betoningen mer på beats, miljön känns betydligt mer kall och steril än brukligt men ändå känns det hela som ett steg framåt. Eller kanske mer snett framåt, då det hela känns angenämt oväntat. Det är främst kombinationen mellan Timos nyvunna sångkapacitet och modet att pröva på något nytt som gör det hela så bra.

I helhet känns skivan som en fortsatt svag utveckling av låtarna från första albumet, något som i sig inte känns helt tillräckligt. Balladerna är precis lika sega och intetsägande som tidigare, samtidigt som de mer intensiva poplåtarna känns för enkla och bara måttligt engagerande. Undantaget är de tre låtar jag redan skrivit varmt om. Men tre låtar gör inget album.