Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Chuck Ragan
Feast or famine, 2007
Skivbolag: Side One Dummy
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-09-25
Hemsida: www.chuckraganmusic.com

Det man inte har i rösten får man ha kompensera med inlevelse verkar vara riktlinjerna för Hot Water Music-bekante Chuck Ragans soloplatta. Den slitne punksnubben har en röst som raspar och svajar, utan att någonsin imponera, men inlevelsen är det inget fel på. Bitvis låter han som en amerikansk variant av vår egen Magnus Lindberg, för de flesta förmodligen mest känd för sin medverkan i Grymlings och den där låten om de röda läpparna.

Musikaliskt är ”Feast or famine” en typisk folkplatta. Det vevas akustiska gitarrer, banjo och stråkar på ett tämligen lågmält sätt, vilket ger utrymme för Ragan att verkligen utmärka sig. Vilket ni redan insett att han gör sådär. Hans första soloplatta blir aldrig tråkig, men det skulle vara lögn att kalla den särskilt engagerande. Melodi efter melodi puttrar förbi utan att säga särskilt mycket alls. Ragan whiskeyraspar och vill verkligen att vi ska blöda som han, men det händer aldrig.

I sina bästa stunder hittar jag likheter mellan ”Feast or famine” och likaledes punkfostrade Nikola Sarcevic senaste soloansträngning. Lätt countryanstruket singer/songwritertugg som fungerar i lyssnandets stund, men utan att göra djupare avtryck. Nog fungerar Chuck Ragan som avskalad soloartist alla gånger, men någon större sensation är han knappast.