Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Amon Amarth
Deceiver of the Gods, 2013
Skivbolag: Metal Blade
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2013-07-21
Hemsida: amonamarth.com

Jag gillar egentligen inte uttrycket kött och potatis-[insert valfritt ord här] för att beskriva saker som är hemtama och som vanligt. Ändå är det exakt det som konstant dyker upp i mitt huvud när jag ska beskriva Amon Amarth. Kött och potatis-metal.

Och det är helt okej, det är snarast så det ska vara. I fallet Amon Amarth använder jag inte uttrycket som en målande beskrivning av ”vanligt tråkigt” utan som något positivt. Bandet ruckar inte på sin formel av melodiös dödsmetall med knivskarpa riff och texter kryllande av vikingar, de gör sin grej och ger fansen vad de vill ha. Man vet vad man får och det är alltid högkvalitativt.

”Deceiver of the Gods” är knappast Stockholmsligans bästa ansträngning, men det är stabilt hantverk inom de ramar som herrarna under många års trogen tjänst satt upp för sig själva. Och det finns låtar att lägga till på framtida greatest hits-skapelser. Det inledande titelspåret är en typisk sådan. En best med aggressivt frustande riff och en skön melodi, Amon Amarths trademark ut i fingerspetsarna.

Avslutande, drygt åtta minuter långa, eposet Warriors of the North är också en minnesvärd stund. Däremot sitter jag och kliar mig förbryllat i huvudet och undrar vad det är för tomte som ylar sönder Hel fullständigt. Det visar sig vara forne Candlemass-vokalisten Messiah Marcolin som på ett vedervärdigt sätt gastar sönder en annars klart habil låt. Ett grepp som borde ha avståtts.

Med andra ord. Amon Amarth är som bäst när det håller sig till det hemtama som de bemästrar till perfektion.

Kött och potatis-metal.