Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Swedish House Mafia
Friends Arena, Stockholm
2012-11-23
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2012-11-24
Hemsida: www.onelasttour.com

När Swedish House Mafia säljer ut nybyggda Friends Arena tre kvällar i rad är det givetvis succé redan på förhand. Trion (Axwell, Sebastian Ingrosso och Steve Angello) skulle i stort sett kunna ställa ut skorna och ändå locka fram öronbedövande ovationer, överlyckliga recensioner och lovord som klingar hela vägen till Miami där ”One Last Tour” tillslut ska gå i mål i mars och där den sista spiken ska slås i kistan för gruppens existens.

Men det gör man förstås inte. Inför knappt 40 000 euforiska åskådare bjuder maffian upp till ett houseparty utan dess like och får hela den nya nationalarenan att gunga i sina grundvalar. De bjuder på ett dj-set som är så spetsat med snygga visuella effekter att musiken ges en extra dimension och får två timmar att flyga förbi i överljudshastighet.

Att öppna med dunderhiten Greyhound är vågat och en fullträff som får arenan att explodera från första ton. Därifrån fortsätter det hela som en eriksgata där alla är lyckliga hela vägen fram till det att Save The World tar slut och showen utan något som helst pjosk är över. Det snygga avslutningsnumret är effektfullt och slutar efter några bugningar från trion abrupt. Bom. Showen är över, arenan tänds upp och det hela kunde inte ha fått ett bättre slut. Även om vi så klart är många som inte skulle ha haft något emot ytterligare en timmes högklassig dj-underhållning.

Dessförinnan har publiken hunnit skrika sig lycklig över en snygg Antidote, sjunga sig hes till den monumentala hiten Don't You Worry Child och skaka skalle till Tinie Tempahs karakteristiskt samplade stämma i Miami 2 Ibiza. Allt material som hämtas ur den egna maffiakatalogen bemöts med ovationer.

Det gör för all del även det material från andra artister som trion samplar, mixar och leker med också. Inte minst skickar jag händerna i luften till finfina lån från Daft Punk och Faithless. Men är det något som gör att showen inte spräcker barriären till det där riktigt extatiska är det att det vid några tillfällen blir lite jämntjockt när maffian gräver i andras skivbackar. Det är en petitess jag gärna har överseende med, men ändå en liten, liten markering i kanten.

Friends Arena förvandlas som sagt till ett enorm dansgolv den här kvällen och det musikaliska ackompanjeras effektivt av en visuell show som är överdjävligt överlastad. På ett positivt sätt. Swedish House Mafia har med sig vad de kallar ”sitt band”, en samling skickliga individer som sköter pyroteknik, ljus, laser, videoprojektioner, visuals, allt ni kan tänka er. Det hade lätt kunnat bli alldeles för mycket av det goda, även om alla effekter i sig är fräsiga värre.

Men de används med sådan finess och i sådan symbios med musiken att det inte blir annat än grymt. Showen är genomtänkt trimmad in på detaljnivå.

När jag tillsammans med övriga 40 000 lämnar Friends Arena är det faktiskt med en gnutta vemod över vetskapen att jag förmodligen aldrig kommer få möjligheten att se det här spektaklet igen.