Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Limp Bizkit
Results may vary, 2003
Skivbolag: Universal
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2003-11-03
Hemsida: www.limpbizkit.com

Ett stort utropstecken! ”Results May Vary” är en bättre skiva än vad år 2000s ”Chocolate starfish and the hot dog flavored water” var. Nu är det i och för sig inte särskilt svårt då det var en riktigt sopig utgåva, men det är ändå ett steg i rätt riktning för runkbullekollektivet. Sanningen är dock att Limp Bizkit aldrig kommer kunna bli något särskilt bra band. Rapmetalkonceptet är totalt uttjatat och det finns inte någon form av charm med det, speciellt inte på det sätt Limp Bizkit presenterar sina låtar.

Bandets största problem stavas macholedaren Fred Durst, han har absolut inte någon bra sångröst och låter mest gnällig i alla sina framföranden. Dessutom mår jag fysiskt dåligt av de rapbestyckade melodier som framställs som tuffa metallåtar men som i själva verket bara är meningslösa pop-pastischer. Precis som på tidigare nämnda platta är ”Results May Vary” dessutom sprängfylld med överflödigt material. Jag förstår inte varför herrarna prompt ska bjuda upp med mängder av låtar när materialet inte håller till mer än max 4 sköna kompositioner.

Limp Bizkit är på den här skivan som bäst när de hänger sig åt ren popmusik och radar upp några fungerande ballader. Det hurtiga riffandet och halvtaskiga rappandet lämnar alldeles för mycket övrigt att önska för att någon vettig människa ska bli glad. Bortsett från typiska Durts-dängan Creamer (Radio is dead) med klara referenser till bandets enda riktigt justa hit Nookie och singelsläppet Eat you alive som nosar lite på de områden där Godsmack och Chevelle regerar finns inget rockigt av värde på den här plattan. Men diverse sköna ballader finns det som sagt och det är dem jag tar till mig på den här skivan. Då går den faktiskt att använda som ett ganska bra bakgrundssoundtrack för söndagsdisken (om man nu tar sig så långt att man orkar ta itu med den).

Texten i Behind blue eyes känns som ännu ett gnälligt inlägg från Fred Dursts självömkande hjärna. Det är möjligt att texten inte är menad på det sättet, men jag tolkar den som att Durst tycker synd om sig själv på grund av allt ovett som östs över Limp Bizkit från andra artister och media. Sluta upp med lipandet nu Durst, ni är värda vartenda dåligt ord som sagts om er!