Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Crash Nomada
Atlas Pogo, 2012
Skivbolag: Transnational Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2012-03-31
Hemsida: www.crashnomada.com

Jag är inget större fan av Gogol Bordello. Tycker mest att det blir överansträngt och sökt när Eugene Hütz och hans kamrater intar livescener och agerar klämmiga partystarters. Fast å andra sidan tycker jag ganska bra om viss klezmer och den rusiga känsla musiken kan framkalla. Med andra ord står jag lite i ett status que när jag tar mig an ”Atlas Pogo” med Crash Nomada (före detta Dorlene Love).

Efter moget övervägande och många lyssningar kommer jag tillslut (och inte så oväntat?) fram till att jag tycker så där om det här gänget. Egentligen är de inte så mycket mer än en svensk variant av Gogol Bordello. Här spelas det klämmigt på exotiska instrument, klappas fröjdefullt i takt och blandas in en hel del snärtig The Clash-punk. Pub-style. Allt givetvis uppklätt i jönsiga klädedräkter. Men det ger ändå ett bättre intryck än Eugene Hütz gäng.

Kanske är det pubpunken, kanske beror det på att Crash Nomada inte är så bångstyrigt överstyrda hela tiden. Gruppen tar sig faktiskt friheten att slå av på tempot och reflektera i reggae-takt lite då och då vilket är ack så viktigt för albumets dynamik. Det gör att flera av de lite spexigare numren framstår i betydligt bättre dager. När Crash Nomada är som mest i gasen är de faktiskt riktigt roliga. Även om det snabbt är uppenbart att de inte lyckats fånga sin enorma liveenergi helt och hållet i studion.

Men samtidigt är det ett uppenbart faktum, som för många andra band av den här typen, att ett helt album blir lite för mycket. Några låtar i en festlig playlist, absolut. En hel platta som ”Atlas Pogo”, lite väl övermäktigt.