Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Kayser
Frame the world...hang it on the wall, 2006
Skivbolag: Scarlet Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-10-24
Hemsida: www.kayser1.com

Konceptet att mixa bandmedlemmarnas erfarenheter och specialiteter, i det här fallet hetsig metal från Mattias Svensson (The Defaced) och bastant ökenrock från Christian ”Spice” Sjöstrand (ex-Spiritual Beggars), med en stor portion Slayer-thrash är inte alls dumt. Det visade Kayser inte minst med fjolårets debutalbum ”Kaiserhof”. På fyndigt döpta uppföljaren ”Frame the world…hang it on the wall” är det därför inte alls förvånande att gänget valt att anamma precis samma formel igen.

Att det finns busslaster av spetskompetens i Kayser råder det inga som helst tvivel om. Spice är en formidabel rocksångare så väl som bekväm Tom Araya-imitatör. Hans självsäkra sånginsats är grädden på moset i den här adrenalinosande musikbrygden. Vad som visar sig vara bandets största styrka på det här albumet är dock gitarrspelet. ”Frame the world…hang it on the wall” är proppad med fräscha riff. Visserligen lånas det ganska friskt från thrash-historien, men bandet ser till att sätta sin egen prägel på musiken. Där finns en attack i spelet som gör att Kaysers låtar framstår som mer arga än många andras.

Man ska inte sticka under stol med att bandets mesta inspiration hämtas en bit tillbaka i tiden och ofta från Slayer eller ökenrockande gräsrökare. Men Kayser backar inte heller för att inspireras av mer samtida gäng. A note from your wicked son bär till exempel en touch av Arch Enemy. Till skillnad från debuten vågar de gamla rävarna den här gången dessutom ta ett steg längre utanför ramen. Det experimenteras med progressiva passager och i vissa stunder ett något längre tempo.

Egentligen är allt frid och fröjd. Kayser är kompetenta och de tilltalande riffen haglar. Men det vilar en obehaglig känsla av ofärdighet över ”Frame the world…hang it on the wall”. Låtarna har poänger, men känslan är att de kunde ha tagits ett steg längre, att de inte är helt färdiga. Inte många av de tolv spåren sitter kvar när man plöjt igenom skivan ett par gånger. Mot slutet blir det rent av slätstruket. Det är en konstig känsla, för även om jag gillar Kayser sitter jag i slutändan med en fadd eftersmak och slutsatsen att bandet nog borde ha lugnat ner sig och låtit kompositionerna växa sig lite större i lugn och ro.