Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

The Jai-Alai Savant
Flight of the bass delegate, 2007
Skivbolag: City Slang
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2007-07-03
Hemsida: savant.paintthesky.org

Jag hade förmånen att få träffa Ralph Darden, mannen och hjärnan bakom The Jai-Alai Savant, på årets Hultsfredsfestival. I ett cellskräcksbetonat skjul fick jag lyssna till hela historien bakom det till synes märkliga bandnamnet, om varför He-Man och Transformers fortfarande rockar fett och hur precis allt på ” Flight Of The Bass Delegate” har en inbördes och ofta dold mening. Den som söker han skall finna som det så fint heter. Men det kommer ni få läsa senare, nu är det dags för en klinisk analys av anledningen till intervjun över huvudtaget, debutplattan ” Flight Of The Bass Delegate”

Intensitet och en salig blandning av dansanta musikstilar, det är en första beskrivning av Ralph Dardens lilla skötebarn. Baktakt, ska-influenser, reggae, trumpeter och en förkärlek för superhjältar och det filmiska, Darden ligger knappast på latsidan när det gäller att bygga upp en helhetsprodukt. För det är precis vad ” Flight Of The Bass Delegate” känns som, som ett bygge där inget har lämnats åt slumpen.

Även själva uppdelningen av skivan är klassisk. Inledningen har både fart och sväng, Scarlett Johansson Why Don’t You Love Me är en låt som är lika smittsamt festlig som den har ett roligt namn. Sedan tas tempot ner och reggaetakterna tar överhanden, The Low Frequent See hinner jamma loss på hela sju minuter innan When I Grow Up visar att Mr Darden även behärskar riffkonstens ädla form.

När det sedan drar iväg mot ytterligare en musikstil, någon slags halvcountrypjäs, då börjar jag rynka på näsan. Det är fortfarande bra, men jag vill hinna ha tid på mig att lära känna de olika stilarna. Öset är bra, reggaen är väl sådär, de långsamma poprockballaderna är också sådär även om samplingarna ger ett mer livfullt intryck där de dyker upp titt som tätt. Sammantaget kan man säga att inledningen och avslutningen av ”Flight Of The Bass Delegate” är grym, mittparitet känns tyvärr bara som en transportsträcka.