Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Hundred Reasons
Kill your own, 2006
Skivbolag: V2
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-04-25
Hemsida: www.hundredreasons.com

Domen var obeveklig på Hultsfredfestivalen 2002. Festivalens öppningsakt Hundred Reasons var kattpiss och inget mer. Inställsam pseudometal som inte hade ett rätt och sång gnälligare än gångjärnen till min toalettdörr. Till råga på allt tvingades jag stanna kvar hela konserten på grund av ett envist ösregn som hällde ner utanför Teaterladan. Tack och lov att tiderna förändras och att band faktiskt kan utvecklas.

Så här fyra år senare är det nämligen en helt annan femma. Större delen av det enerverande gnällandet har filats bort och ersatts av passande myssång. Som om britterna mognat och insett hur de faktiskt borde göra för att ta sitt sound i en intressantare riktning. Gnäll har således ersatts med sockersöt skönsång och radiovänliga arrangemang. Något som skulle kunna bli total kalkon, men som Hundred Reasons klarar med den äran. Mycket på grund av att de aldrig försöker ge sken av att vara ett väldigt macho gäng, utan snällt erkänner att de vill spelas på radio och attrahera några brudar.

Nu är det inte så att ”Kill your own” helt saknar kanter. Det handlar fortfarande om distad emocore, men fokus ligger på lättillgängliga refränger snarare än odynamiska brölutbrott. Bra refränger är något plattan har gott om och de lockar till flera lyssningar. Jag finner långa stunder det här verket riktigt tilltalande. Som allra bäst är det i det attitydstinna sticket i Destroy. Framfört med otroligt kylig rensång. Rysningar!

”Kill your own” är uppe och nosar på högre betyg, men faller i slutändan på att det blir lite väl jämntjockt. Nog för att refrängerna sitter, men elva på rad blir lite väl mastigt. Hundred Reasons är fortfarande inte originella för fem öre, men på den här skivan är de i alla fall ooriginella på ett bra sätt.