Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Nanuh
Scars, 2010
Skivbolag: ViciSolum Productions
Av: Moræa Myrgren
Publicerad: 2010-08-10
Hemsida: www.nanuh.se

Med debutplattan ”Scars” lovar Nanuh en varm äppelpaj fylld med ångest, eftertanke och smärtstillande medel. Lars Söderberg, som är står bakom electronicaprojektet, befinner sig i ett gränsland mellan mainstream och experimentellt och är inte rädd att blanda genrer. Första spåret A Spoon Full Of Sugar ger en känsla av ånglok och fuktiga fingrar mot kanten av ett vinglas – ett skönt intro.

Nanuh blandar breakbeat och bubblig electronicalek med mörk vemodig sång, syntar och mysiga pianoslingor. Han visar att han är skicklig och kreativ – kastar om låtformer och klipper och klistrar, trots det känns många av låtarna ofärdiga. Det finns en outtalad strävan i hela albumet om att det ska vara nyskapande och annorlunda med sina oväntade melodier, polyrytmer och ackordval. De plötsliga vändpunkterna är ibland klockrena, men ofta känns det inte hundraprocentigt.

Bäst gillar jag spåret Afraid Of Fire där sången, som annars känns lite konstlad, kommer helt till sin rätt. Jag anar vibbar av storheter som både Air och Télépopmusik och här lyckas Nanuh verkligen! De studsiga ljudeffekterna och pappkartongbeatsen faller på plats. Den abrupta vändningen som återkommer i många av låtarna på albumet känns också solklar. Snyggt hackigt pianospel, självsäker sång och coola taktslag ger låten trovärdighet.

I det stora hela upplever jag Nanuh som lite ojämn. Han använder sig av snygga beats, len stämsång och sköna klickeffekter, i de bästa stunderna närmar han sig till och med en filmisk Clint Mansell-känsla medan han i andra spår faller pladask ner i osäker sång med pretentiösa skräckinfluenser. Han är inte rädd för att blanda hejvilt och experimentera, men ibland känns det som att han försöker för mycket och intrycket slutar ofta platt – Nanuh svajar på en balansgång.