Joyzine

[stäng]

Recension - Live

The Killers
Globen, Stockholm
2013-02-28
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2013-03-01
Hemsida: www.thekillersmusic.com

Jag förstår att det ska föreställa någon form av poäng, men jag förstår inte just den poängen när The Killers valsar upp på scenen i ett upptänt Globen och bränner av Mr Brightside. Tanken kanske är att effekten ska bli maffigare när hockeyarenan till andra låten The Way It Was plötsligt slocknar och laserkanoner börjar spela mot taket, men det får snarare effekten att Mr Brightside slarvas bort då vi i publiken mest sitter och stirrar på varandra och undrar vad fan det är frågan om?

Det är en stapplande start, men Las Vegas-orkestern reser sig snabbt ifrån den och visar varför de kommit att placera sig som ett av världens främsta band i sin genre. De har melodierna, de har den skicklige sångaren och de har den här aftonen även showen. Även om man kanske kan tycka att Brandon Flowers borde snacka mer med sin publik och inte bara bekvämt luta sig tillbaka mot de smaskiga visuella effekterna. Men å andra sidan, är det någon som borde ha tillåtelse att låta rösten tala är det väl en gudabenådad sångare som Flowers. Han levererar med den äran den här aftonen i Globen.

Samtidigt som bandet inte gör några större ansträngningar att kommunicera med publiken mer än genom musiken är det ändå uppenbart vilket självförtroende de rider på. Att slänga in två monumentala hitmelodier som Human och Somebody Told Me direkt efter varandra som sjunde och åttonde låt i ett en och en halv timme långt set kräver balls. De allra flesta hade sparat dem till sist, men inte The Killers. De fyrar av det fyrverkeriet tidigt och äger på så vis publiken.

Lika modigt medvetet är det att avstå från att spela singel-spåret Here With Me från senaste alstret ”Battle Born”. En på många sätt väldigt bra låt, men förmodligen lite för seg för att göra sig i den bombastiska skrud som The Killers lägger sig till med live (däremot saknar jag The Rising Tide från samma skiva synnerligen mycket).

Brandon Flowers tar plats (även om han hade kunnat ta ännu mer utrymme i anspråk) och får sina medmusikanter att framstå som perifera figurer på scenens respektive kanter. Jag tror de stortrivs just där. Gitarristen Dave Keuning får högst jubel när bandmedlemmarna presenteras i slutet, men i min bok är Mark Stoermer den skönaste karaktären. En tvättäkta kuf som hellre går bak och ställer sig bland sina förstärkare för att krama basen än showar framme på monitorerna.

Det är en rakt igenom hemtrevlig afton som bjuds av Las Vegas-orkestern, men en sak blir smärtsamt tydlig när de radar upp sitt material i det långa formatet. Precis allt är stöpt i ungefär samma form. Låtarna följer samma mönster, spelningen riskerar att tappa dynamik när det mesta påminner om vartannat. Det får mig länge att sitta och mysa med en hemtrevlig trea i sinnet, men så levererar orkestern en elektrisk och fullständigt oemotståndlig When You Were Young som näst sista nummer och vem är då jag att sitta här och smyghålla på betygen?