Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

SiN
S/t, 2010
Skivbolag: Eskimo Foe Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-07-18
Hemsida: myspace.com/sintendo

Det sägs att distansförhållanden förr eller senare är dömda att gå under. Det stämmer förmodligen, men norrbaggarna i SiN gör sitt bästa för att bevisa att det är en sanning med modifikation. Historien om tillkomsten av detta självbetitlade album är rent av en liten söt framgångssaga.

Efter år och åter år av flackande mellan andra städer i andra länder och spelande i en mängd andra konstellationer, var och en på sitt håll, vände Marius Drogås Hagen och Tord Øverland Knudsen tillbaka till hembyn Elverum för att sätta sin skiva på plast. De lånade in några lokala barn att sjunga i en av låtarna, spelade in lite knepiga instrument i en kyrka och gjorde precis allt som behövdes för att hålla bandet vid liv. Precis som de gjort genom alla år.

Resultatet låter, efter lite tillägg och putsning i andra studios, ganska nätt och bräckligt. SiN står för en electronica-baserad form av lo-fi-pop som i sina bästa stunder (läs albumets första handfull låtar) är söt mitt i det spröda och hittar fram till de små nyanserna som gör popmusik minnesvärd. Det är försiktigt, men ändå självklart på något förunderligt vis.

Tyvärr verkar inte många år i musikens tjänst ha gett duon, som här också lånar in en lång rad av mer eller mindre bekanta gästmusikanter, insikt om att less is more och andra halvan av plattan puttrar lite på tomgång i takt med att tempot sjunker och herrarnas idéer inte riktigt räcker till.

Som helhet lite haltande således, men ”SiN” är ändå en ganska skön platta och homagen till hembyn, klatschigt döpt till Elverum, är riktigt fin pop.