Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Johnossi
Siestafestivalen, Hässleholm
2010-05-27
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2010-05-30
Hemsida: myspace.com/johnossi

Det är första gången hittills på årets festival som jag bevittnar en rejäl publik, skrikande dessutom. Första gången är det också som jag ser Johnossi märkligt nog. Att placera de två Stockholmskillarna John och Oskar på festivalens största scen kan för den oinvigde verka idiotiskt. Men är man bara någorlunda bekant med musiken så vet man att det inte är annat än rätt beslut.

Johnossi fyller ut scener oavsett storlek rent ljudmässigt, kanske inte fullt lika bra visuellt även om sångaren och gitarristen John Engelbert försöker att vara överallt hela tiden. Dead end från nya skivan "Mavericks" är fantastisk som inledningslåt, medan de blinkande lamporna är menlösa i solljuset på torsdagskvällen. Bobby är precis så hård som jag hoppades att den skulle vara live efter att ha hört den på skiva. Scennärvaron är bästa tänkbara med en i överkant utagerande sångare och en trumslagare som för ovanlighetens skull är placerad med sidan åt publiken framme vid scenkanten. Det hade förstås sett rätt fånigt ut om han suttit bakom en ensam gitarrist på det här stora utrymmet.

Okej, ska man vara helt ärlig så känns en del musikaliska element förinspelade (vilket jag senare blir påtalad är helt fel uppfattning – fantastiskt!), men ljudet är likväl imponerande. Oskar "Ossi" Bonde slår hårt och frenetiskt för att slå trummorna genom scengolvet och Johns röst har en fantastisk nerv genom hela spelningen. Materialet från "Mavericks" tas emot väldigt bra av publiken, även om det blir lite extra liv när favoriterna spelas. Party with my pain må ha ett simpelt riff men effektivt, och här blir känslan mäktigare och mer frustande än på skiva. Mellansnackens festival verkar Siesta 2010 inte vara – än (noterar att The Hives spelar imorgon). Jag gillar det, hellre hålla käft om man inte har något intressant eller relevant att säga. Johnossi låter musiken tala, får igång allsång och massdans till senaste hiten What's the point.

Själv njuter jag mer av "gamla" Execution song och bandet både charmar och imponerar. Jag tror aldrig att jag sett två pers fylla ut en scen av den här storleken så pass bra förut och publiken är så med på noterna att man blir varm inombords. När konserten någonstans börjar stagnera, ja då lägger man i en växel och ett ljudlager till. Då är det helt enkelt svårt att fortsatt vara överkritisk. Spelningen avslutas med 18 karat gold, men nog tycker jag att Johnossi är värda en högre guldhalt än så.