Joyzine

[stäng]

Recension - Demo

Preach
Melt to sand
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-08-11
Hemsida: www.preach.se

Mikael Stannes högtravande skönsång från tiden kring ”Projector” är tydligen riktigt poppis igen. ”Melt to sand” är knappast det första verket ur demomyllan där nämnda influens känns igen och som dykt upp det senaste året. Att titta storögt på vad halvtidiga In Flames och dess gelikar gjorde när det begav sig kan väl knappast heller kallas för något nytt och originellt.

Ändå är Preach intressanta rakt igenom sin andra demo. Att det handlar om en förlängning av den tidsepok där västkustmetallen var som bäst, innan den började bli allt för modern, är ställt utom allt tvivel, men orkestern lirar ändå inte som några trista efterapare. Det finns ett liv och en gnista på ”Melt to sand” som skvallrar om att det här är musik som inte alls skapats av nostalgiska skäl, inte heller för att snabbt kirra ett skivkontrakt och hitta en genväg till framgång, utan av ren kärlek till musiken. Preach låter lite retro, men gör det på ett juste sätt.

Att peka ut Carl Lundvall som en ren Mikael Stanne-wannabe är kanske heller inte helt rättvist. Visst finns just det där sjösjuka anslaget som den rödlätte mästervrålaren hade på ”Projector” där, men lika mycket svävar Lundvall iväg mot territorier där han snarare påminner om Andreas Bergh i Deathstars. Han är en duktig känslosångare. Däremot är det inte riktigt lika välbeställt med skriksången. Han har sina stunder, men på tok för ofta låter det lite för klent när han ryter i.

Materialet är mycket slingbaserat (tänk in Flames ”Whoracle” minus en hel del tyngd) och jag hade garanterat satt stämpeln 90-tal på ”Melt to sand” om jag inte suttit med fakta på hand. Måhända talar det emot orkestern i en trendstyrd musikbransch som för tillfället verkar vilja ha piratmetal, men jag tycker att de är uppfriskande. Preach bjuder kanske inte på några regelrätta hits, men trots allt på en stunds vitalt musicerande.