Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Madness
The Liberty Of Norton Folgate, 2009
Skivbolag: Naive
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-05-29
Hemsida: www.madness.co.uk

Madness är en bokning som Hultsfredsfestivalen är ruggigt stolta över och gärna skrävlar om. Det säger ganska mycket om vart det barkar för festivalen i år. Och det skriver jag inte för att jag på något sätt tycker att ”The Liberty Of Norton Folgate” är en dålig skiva.

Historien har visat tidigare att föredettingar med en eller ett fåtal kultförklarade hitlåtar på repertoaren inte är något att satsa på (därför borde Rockparty ha dragit en suck av lättnad när Cyndi Lauper meddelade att hon ställer in sommarens spelning). Nostalgin och igenkänningsfaktorn över en sådan låt kan inte, hur populär den än är, väga upp för att det inte rör sig om ett explosivt och fantastiskt liveband. Folk tycker helt enkelt inte att det är värt att ge upp någon timmes supande på campingen för att stå och stirra på ett gammalt gäng i väntan på just den där låten.

De brittiska veteranerna i Madness gör annars en ganska fin återkomst i och med den här plattan. De firar 30 år med en tillbakalutad blandning av pop, ska och smygande reggae, ganska långt ifrån den flamsiga hysteri som kännetecknar megahiten Our House från 1982. I melodier som Bingo och Sugar and Spice hittar de den perfekta balansen mellan sina element. Det är loungemusik, skönt avslappningssväng som jag gärna spelar när det ska sörplas lemonad i solen.

Men det hörs också att det är ett gäng herrar som är till åren komna. De har en större kärlek till det avslappnade än det energiska och kommer, bortsett från vissa givna undantag, förmodligen att turnera på mycket av materialet från den här skivan. Det kan säkert fungera alldeles utmärkt, men det kommer inte vara vad den unga festivalpubliken som ändå överger campingstolarna väntar sig.

Just där har ni Hultsfreds stora problem i år (bortsett från att lineupen som sådan är svagare än hos många andra festivaler). De har bokat alldeles för många band som man bara står och stirrar på i väntan på specifika låtar. Artister som inte blåser sin publik av banan oavsett vad för melodi som spelas. Madness är ett typiskt sådant band, trots att materialet på nya skivan i grund och botten är riktigt fint.