Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Andreas Tilliander
Show, 2009
Skivbolag: Adrian Recordings
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-05-14
Hemsida: myspace.com/andreastilliander

Jag fastnar ofta i tankecirklar om hur skönt allt var förr om åren, därför mår jag förträffligt bra av att lyssna på Andreas Tillianders nya skiva. Låt mig förklara. För fem år sedan bodde jag i en delad liten kvart på några kvadrat tillsammans med en halvtysk technomakare och dj (vilket jag är tämligen övertygad om att jag berättat i någon annan text för länge sedan). Just sådan musik som finns att avnjuta på ”Show” strömmade om kvällarna och ibland även nätterna ut ur den halvöppna dörren till halvtyskens rum. Det var bara att sätta sig i köket med en varm kopp och njuta.

Musiken då liksom musiken nu är som klippt och skuren för nattliga reflektioner och allmänt kontemplerande. Utan att tempot är särdeles högt lyckas Andreas Tilliander ändå vara hyfsat hård. Det är en suggestivt pumpande bas och aldrig sinande detaljrikedom som gör hans elektroniska byggnationer till låtar intressanta. Värda att filosofera och minnas halvtysken till.

Jag önskar att Hässleholms elektroniska konung hade nöjt sig med att göra just den musiken. Puttrande electronica i gränslandet till techno, house, pop, lounge eller vad man nu väljer att kalla det. Men Tilliander vill visa upp mer än så (eller kanske snarare leka mer i sin maskinpark) och blandar således in en massa sång. Inget ont om vare sig David Fransson alias New Moscow eller Jocke Berg (Kent), det är i sig inget fel på deras insatser. Men när hyggligt vanlig sång plötsligt dyker upp bryts magin på något sätt. Då försvinner den där mystiken som bär fram Tillianders tjusigaste material och som minnesvärt seglade i luften utanför dörren där det satt en skivspelande halvtysk granne.