Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Sad Day For Puppets
Unknown Colors, 2008
Skivbolag: HaHa Fonogram
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-11-18
Hemsida: myspace.com/saddayforpuppets

Det första intrycket är att uppstudsiga indieorkestern Sad Day For Puppets brände sitt bästa krut på vårepn ”Just Like A Ghost”. Jag skriver snabbt ner stolparna att de har förbrukat sina bästa låtar (läs Hush och Big Waves), att den lite svåra produktionen var som klippt och skuren för det korta formatet men snarare är en nackdel på en fullängdare och framförallt att tretton låtar (som vad jag begriper komponerats under en så kort period som ett halvår) är att ta sig vatten över huvudet å det grövsta.

Vissa av de känslorna följer mig fortfarande. Jag ställer mig en aning tveksam till om Sad Day For Puppets verkligen var redo för ett fullängdsalbum eller om det i grund och botten bara handlar om att smida medan järnet är varmt. Uppmärksamheten efter ep-släppet var ju snudd på monumental. Men ”Unknown Colors” är en växare det ska villigt erkännas.

Ju fler gånger jag låter skivan snurra (och det är redigt många vid det här laget), ju mer stiger Sad Day For Puppets i aktning. När jag väl fått grepp om formatet visar gruppens smygmelankoliska slaskhinksindie samma styrkor som på debutsläppet. Anna Eklunds till höres oengagerade sång och ljudbilden som är medvetet murrig och svårgreppbar ger gruppen en tydlig identitet som många indieorkestrar saknar idag. Och ger man bara materialet en chans finns här låtar som kliver fram ur skuggan bakom Big Waves och Hush och positionerar sig som värdiga utmanare. Little Light är trots att den låter som en misstänkt låtstöld riktigt bra, men framförallt får Shiny Teeth And Sharpened Claws och Romans mitt hjärta att bulta tonårshurtigt. Där är Sad Day For Puppets i sitt esse.

Men samtidigt, i de låtar som inte är riktigt lika starka blir de karakteristiska konstanterna snarare en belastning. När bitarna inte är bra (läs exempelvis All The Songs och My Twin Star) drar ljudbild och sång bara ner dem ännu mer i bottenträsket. Gruppens signum är således både på gott och på ont. Att skriva att man slits mellan himmel och helvete på ”Unknown Colors” är en aning teatraliskt (och i ett sådant fall skulle det i alla fall ha handlat mer om fluffiga moln än brännande skärseld), men Sad Day For Puppets hade definitivt mått bra av att låta materialet mogna en aning till innan de gav sig på fullängdskonceptet. Ytterligare en ep hade varit en lämpligare uppföljning till ”Just Like A Ghost”.