Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Mårten Lärka
Livstidsvicket, 2008
Skivbolag: M.Otion Songs
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2008-11-15
Hemsida: www.martenlarka.se

Vad är detta, har ett barn varit i farten? Det ser i alla fall så ut på omslagets teckningar och handskrivna låttitlar. Bild- och skrivläraren i mig skriker tyst av frustration. Att det bor ett barn i Mårten Lärka från metropolen Jättendal i Hälsingland, är kanske inte en oäven tanke ändå. Han medverkar trots allt på skivan som 2007 fick en Grammis för årets barnalbum.

”Livstidsvicket” är andra fullängdaren och låtarna är blandade doser av vispop och gubbigare bluesrock. Jakob Hellman känns som den mest givna referensen, men även Lundell och Winnerbäck fladdrar förbi. I Ettor och nollor förstärks intrycket av Hellman, en låt som innehåller saxofon i ett utförande som Bruce Springsteen torde ha patent på vid det här laget. På Det är hjärtat förekommer också ett typiskt Springsteenskt munspel.

Men nu är det ju Mårten Lärkas musik som ska avhandlas, ingen annans. Tillsammans med kompband gör han mestadels behaglig och rätt stillsam musik, där inslag från olika instrument färgar låtarna. En mandolin ger ett lite sorgsamt intryck på låten som passande nog heter Dyster? En tramporgel ger samma vemodiga känsla åt avslutande Det bästa har vi snart, en svenskifiering av Suicide Twins The best is yet to come. Och så den något malplacerade, men samtidigt bra, electropoppiga Fri Luft.

Framförallt är det dock texterna jag fastnar för. Det verkar bo något av en trubadur och estradör i Lärka, och att texter nödvändigtvis måste rimma är inget han verkar skriva under på. Sången och texterna får ta stor plats, och vardagsbetraktelserna är flera gånger humoristiska och mitt i prick. Jag känner igen mig i att, smått irriterad, notera Ramones-tröjorna inne på H&M. Jag förstår frustrationen som lyser igenom i Gör-det-själv-med-handen-blues. Om det nu inte bara är jag som anlägger ett genitalt perspektiv på den låten.

Sammanfattningsvis är detta en helt okej skiva. Jag tycker att exempelvis Doktor Kosmos gör sådan här lite underfundig musik bättre, men Mårten Lärka kryssar fint mellan olika typer av låtar och väver ihop skivan med träffsäkra texter. Trots flera fina inslag, är samtidigt skivan som helhet inte tillräcklig. Betyget pendlar fram och tillbaka, men landar på bra men inte mer. Jag får för mig att jag hellre hade velat ha ”Livstidsvicket” som en poesibok, då flera av låtarna hade fungerat bättre i det formatet. Så Mårten, när släpps din första diktsamling?