Recension - Skiva
Det går fort och osar enorm ilska på
Dimension Zeros andra fullängdsalbum. Även om tvåtakten smattrar som spön i backen och gitarrljudet är rått och ondsint är det Jocke Göthbergs sånginsats som imponerar mest. Den känsla och smärta som kan höras genom låtarna är svårslagbar. I albumets bästa spår
Into and out of subsistence är sånginsatsen så ärlig och fylld av smärta att man baxnar. Utan den otroligt taggade sången hade skivan sjunkit betydligt i värde.
Det ligger nämligen till på det viset att det i längden blir lite väl enformigt. Tempot blir alltför snarlikt och för många låtar alltför lika varandra genom plattan. Det går självklart att plocka ut en handfull riktiga monsterstänkare från skivan, men tillsammans med de mer tveksamma spåren blir det hela mest till en enda gröt.
Rent ljud- och produktionsmässigt är ”This is hell” ett bättre album än vad debuten ”Silent night fever” var. Anders Fridén har lyckats ratta fram ett iskallt ljud som klär kompositionerna utmärkt. Låtmässigt är det dock ganska lika. Debuten bjöd möjligtvis på några fler hits medan låtskapandet är något habilare på ”This is hell”. Plockar man russinen från båda kakorna blir det ruskigt delikat.
Jag tycker melodierna och folkmusikstonen för en lite för undanskymd tillvaro på den här skivan. Inte för att jag vill höra glättig fånmetal, men när det melodiska väl får ta ett litet steg framåt blir det fantastiskt bra. Sim i exempelvis
Into and out of subsistence,
Blood on the streets och
Immaculate. Jag kan tänka mig att jag låter lite väl gnällig. ”This is hell” är sammantaget en bra skiva, jag vet bara vad som skulle gå att klämma ut ur det här bandet.

Kommentera
Inga kommentarer