Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

The Black Halos
We Are Not Alone, 2008
Skivbolag: I Used To Fuck People Like You In Prison
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-05-20
Hemsida: www.blackhalos.net

Det är något visst med band som ligger, eller har legat på smått legendariska Seattle-stationerade Sub Pop (nej, nej, det har inget att göra med att jag är ett barn av grungen). Att Jonathan Poneman kan sin grej är det knappast någon som tvekar på, men att han ibland dessutom har mod nog att gå utanför det karakteristiska rockiga kännetecknet för Sub Pop, som då han nyligen signade svenska Emil Svanängen i Loney, Dear, då är det bara att lyfta på hatten.

The Black Halos låg ett tag på Sub Pop, bland annat hann de med att släppa andra fullängdaren ”The Violent Years” just där, men ligger av någon anledning inte kvar; denna anledning kommer härmed att vara central för min kommande utläggning. För visst kan jag se vad Poneman själv någon gång måste ha sett hos detta gäng kaxiga herrar från Vancouver, Kanada. Det finns en skitighet och en farlighet hos Billie Hopeless och hans manskap, detta är grabbar som lever och andas myten rock’n’roll, så långt är jag beredd att gå. Men det blir lätt för mycket.

Svagheten? Sångaren och frontmannen Billie Hopeless själv. Snacka om en frestelse att göra sig lustig över snubbens självtagna efternamn, för just hopplös är en väldigt passande beskrivning. The Black Halos är ett band som hittade ett koncept för väldigt länge sedan och sedan hållit fast vid samma koncept, oavsett förändring runtomkring dem. Ett fåtal artister och grupper klarar av leverera platta efter platta med minimal variation, där räknar jag The Brian Johnestown som ett av de bästa, säga vad man vill om Anton Newcombe men karln är ett geni, men The Black Halos gör det inte. Återigen tack vare Billie Hopeless. Sången är alldeles för stereotypt monoton och passerar gränsen för vad jag kallar behagligt lyssnade.

”We Are Not Alone” är annars en hyfsad platta. Varken mer eller mindre. Den klarar ett par genomlyssningar, sedan rycker man på axlarna och suckar smått ”jaha, vad kommer härnäst?”. Ingenting visar det sig. Jag stör mig lika mycket på Billie Hopeless skränande nästa genomlyssning också, inga skitiga rockriff i världen kan rädda mig från denna hopplöshet. Så, ja, jag kan förstå varför Jonathan Poneman lät det här gänget gå (lika mycket som jag kan förstå varför The Black Halos fortfarande kommer dragandes med att de faktiskt har släppt något på Sub Pop).