Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Dollface
Mars Attacks!, 2008
Skivbolag: 65 Productions
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-03-31
Hemsida: www.dollfacetheband.com

Men kom igen då för helvete! Jag vill skrika åt Malmös Dollface, ge dem en spark i baken och knuffa dem över den där osynliga linjen mellan lysande och lovande. Kort och gott, jag vill att de ska förlösa sina låtar. Här finns nämligen precis alla andra ingredienser för en riktigt lyckad skiva.

Bandnamnet får mig att associera till sleaze, vilket i sig inte är särskilt smickrande, men vänds till en positiv överraskning när Dollface visar att de står för något helt annat. Och det finns mycket att säga om soundet. Framförallt att bandet på rockscenen 2008 lyckas låta förvånansvärt egna.

Här finns naturligtvis mängder av referenser att rapa upp (och det kommer jag strax göra), men skåningarna lyckas sätta en stark egen prägel på materialet. Det är kanske inte originellt, men långt ifrån strömlinjeformat, när Dollface (för att ta den förenklade versionen) klämmer in The Ark i Mando Diaos kostym. Ni begriper vad jag är ute efter, gruppen har ett fräscht spattigt rocksound som de inte är rädda att fylla med poporienterade melodier.

Men de största influenserna kommer från utlandet. Flera av låtarna bär drag som om de inspirerats av Red Hot Chili Peppers kring ”Californication” (lyssna bara på Anything goes och Solved with violence). Över huvud taget jobbar Malmöiterna mycket med smarta basgångar och yvigt tillyxade gitarrer. Det utsökta titelspåret är ett utmärkt exempel. I Answers carved i wood plockas Franz Ferdinand fram ur inspirationslådan på ett tilltalande sätt och Dollface fortsätter konsekvent att sätta sin egen prägel på materialet.

Men här finns alltså en frustrerande faktor. Om det beror på feg produktion eller om bandet ännu inte är helt i hamn är svårt att sätta fingret på, men det lossnar aldrig riktigt. Låtarna får aldrig skjutsen över gränsen till det lysande. Det är så uppenbart att det finns en växel till som bandet inte riktigt klarar att trycka i. ”Mars Attacks!” blir därmed upphov till ett subtilt gillande snarare än en massiv glädjekick.

Så kom igen nu för helvete! Ta ifrån tårna och ansträng er det där lilla extra så ska ni se att det tillslut lossnar. Att låtarna tillåts bli de vitaminprojektiler de är ämnade att vara. Då gott folk, kommer Dollface bli ostoppbara.