Joyzine

[stäng]

Recension - Demo

Noir
A thousand feet
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2003-06-17
Hemsida: www.noirsweden.com

Första spåret Mind malfunction är väl inte speciellt lyckat, men sedan tar sig ”A thousand feet” riktigt bra. Inledningsvis klingar Noir ungefär som den blandning av pop och rock som varit inne det senaste året. Förespråkad av band som The Plan, Mando Diao och Whyte Seeds. Men sedan tycker jag värmlänningarna mejslar fram en betydligt mer egen karaktär.

Det smyger sig in lite modern grunge a la Silverchair i ljudbilden ibland, men samtidigt ryggar bandet inte tillbaka för att införliva hurtig 80-talsglädje i sin tonkonst, med hjälp av högt mixade keyboardarrangemang. Även om det i grund och botten rör sig om inställsam rock har Noir det där lilla extra som lyfter fram dem framför många andra. Electronicapartiet i slutet av Opening up är dock vedervärdigt.

Peter Gerlach har en speciell röst. Jag kan tänka mig att många kommer ha svårt att lyssna på detta, men samtidigt kommer många säkerligen älska Noir just på grund av sången. Herr Gerlach använder en liknande sångteknik som den Brian Molko nyttjar i Placebo. Noirs vokalist har dock en betydligt mer desperat framtoning än den något androgyna svada nämnde Molko bjuder på.

Noir är ganska kul, men de lyckas aldrig gripa tag i mig fullständigt. Jag hade gärna sett lite mer manglande och ett flitigare arbete med skarpa kontraster. Sen är det märkligt att plattan klingar fint i små, halvdåliga stereoanläggningar medan min stora musikmaskin fullkomligt tar udden av ljudet.