Joyzine

[stäng]

Festival

STHLM Fields 2014

STHLM Fields
Gärdet, Stockholm
2014-05-30

Som 30-årig metallskalle är det snudd på pinsamt att jag faktiskt inte hade sett Metallica live förrän nu på STHLM Fields. Förväntningarna var givetvis otroligt låga på förhand; av alla den senaste tidens rapporter och videoklipp jag tagit del av har bandet inte riktigt levererat de senaste åren. Men nånstans kändes det som att det börjar vara läge att faktiskt se dem. Och med den i övrigt väldigt starka lineupen i åtanke var det en så kallad no brainer att ta flyget ner från Umeå till Stockholm.

Vi anlände på området lagom till Gojira, och även lagom till ett uppehållsväder som höll i sig i stort sett hela kvällen bortsett från några enstaka duggregnsskurar. Gojira fick inviga den stora scenen (Sthlm North) och i och med det nyttja Metallicas ramp, ett faktum som Joe Duplantier (sång och gitarr) föreföll nästan barnsligt nöjd över. Gojira framförde sitt material på ett imponerande kraftfullt vis, och Mario Duplantier (trummor) utmärkte sig som festivalens kanske allra främsta batterist. Mäktiga kaggar kombinerade med komplexa rytmer låg till grund för en i övrigt prickfri insats.

För några veckor sedan såg jag Cult of Luna i Umeå, dagen efter släpptes de till STHLM Fields. Hur mycket jag än gillar bandet och hur kul det än är att Umeå representeras bland världseliten var det ändå som upplagt för att kasta ett getöga från ett ölområde snarare än att armbåga sig fram till moshpiten. Cult'n gör givetvis inte bort sig, men lite tråkigt är det att de får spela i dagsljus så inte deras episka ljusshow kan komma till sin rätt.

Ett annat band som man kan tänka sig hellre spelar i beckmörker än i dagsljus är efterföljande Ghost. I vanlig ordning handlar diskussionen om Ghost mindre om låtmaterial och framförande än om konceptet som helhet. Ingen kan förneka att bandet skriver kompetenta låtar och melodier eller att de framför dem på ett fullt godkänt vis. Däremot finns en omdebatterad dissonans i det ondskefulla konceptet kontra de pop-doftande låtarna som vissa helt enkelt inte köper, vilket jag utan tvekan respekterar. Jag, å min sida, köper konceptet rakt av i livesammanhang, och måste erkänna att The Nameless Ghouls och Papa Emeritus II bär upp sina kostymer med råge, trots dagsljus, framförallt är jag förtjust i gitarristernas graciösa manér som inte behöver någon ljusshow för att stå ut.

Mastodon gav ett fängslande intryck. Jag har aldrig riktigt tagit deras skivor till hjärtat, även om jag kan se storheten i materialet så har det aldrig tagit fäste. Potentiellt var den här spelningen en vändpunkt. Jag är fascinerad av hur unisont sången går ihop. Alla bandmedlemmar lade sång vid något tillfälle, någonting som skapar en otrolig dynamik men också skulle kunna ge en splittrad upplevelse. Bandmedlemmarnas röster kompletterar dock varandra otroligt bra, och någon splittring märks inte alls. Trummisen Brann Dailor står också ut som en av kvällens behållningar.

Slayer öppnade tyvärr riktigt oinspirerat. Kerry King och Gary Holt (gitarr) gör en stabil insats, där framförallt den sistnämnda känns som en välkommen injektion, men Paul Bostaph (trummor) öppnar slarvigt om än tajt, och Tom Araya (sång, bas) framstår ungefär lika farlig som en teddybjörn i tomtedräkt. Missförstå mig rätt, sången är klockren, men han ser så jäkla mysig ut att jag tappar koncepten. Bostaph skärper till sig en bit in i setet, och mot slutet, lämpligt till Reign in Blood och Angel of Death sitter allt som ett smäck. Den sistnämnda framförs med en backdrop som lyder ”Angel of Death – Hanneman – Still Reigning”. Respekt.

Vi prioriterade middag framför Danzig, med förhoppningen att fånga andra halvan. Tyvärr ställde vi oss verkligen i fel matkö. Vi spenderade ca 90 minuter i kö för en dyr jäkla halloumiburgare. Den smakade grymt men 90 minuter i en boskapsfålla är inte värdigt, och en festival som omsätter nånstans kring 48-49 miljoner kronor exklusive moms (förutsatt att alla 51 863 besökare betalat 995 kr, vilket inte är fallet, men för resonemangets skull använder vi de siffrorna), borde ge sin logistikavdelning större ekonomiskt utrymme för att undvika såna här fadäser. Needless to say – vi missade Danzig.

Sen var det då upp till bevis. 30 år gammal skulle jag se Metallica för första gången. Och redan vid introt, klassiska Morricone-kompositionien ”Ecstasy of Gold” reser sig håret på armarna. Sedan brakar det lös – Battery och Master of Puppets inleder på ett enastående vis och alla tvivel är som bortspolade. Jag är inte 30 år, jag är 14. Metallica är återigen världens bästa band. Känslan står sig fram till att bandet ska envisas med att spela den nya ursäkten till låt, Lords of Summer. I kontrasten blir det väldigt tydligt hur mycket bandet tappat som låtskrivare genom sin långa karriär. Det blir lite såsigt här i mittdelen av konserten, och bortsett från en snudd på enastående Unforgiven når man inte riktigt upp till intensiteten från inledningen. One framförs med godkänt betyg, trots lite slarv på kaggarna (bättre än förväntat, ska dock sägas), men betyget höjs oändligt av den fantastiska ljus- och videoshowen. Inropet inleds med en vital Creeping Death som golvar mig. Det är så bra att jag nästan lurar mig själv att det är okej att Whiskey in the Jar tar hem SMS-omröstningen just framför The Four Horsemen. Det är det givetvis inte.