Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Vånna Inget
Ingen Botten, 2013
Skivbolag: Heptown, Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2013-11-05
Hemsida: facebook.com/pages/Vånna-Inget/176549792399959

När nyhetens behag blåst över, det är då band och företeelser verkligen får bekänna färg. Exakt där står vi nu. Vånna Inget svepte in som en uppfriskande orkan för några år sedan, debuten ”Allvar” var lysande och fick folk långt utanför punkscenen att kvickna till av ystert intresse och musikalisk upprymdhet. Det var fräscht, det var rätt och det var bra.

Men nu kan vi inte förföras av nyhetens behag längre. När ”Ingen Botten” lanseras vet vi förutsättningarna. Vi känner till den eftersträvat sunkburkiga ljudbilden som skapar autenticitet men som knappast lyfter låtarna, vi känner till soundet i allmänhet och vi känner till att Karolina Engdahls känsloladdat kaxiga sång är bandets största tillgång.

Med andra ord, inga överraskningar, bara ren och skär leverans. Vånna Inget måste leva upp till debutens stordåd med minst lika bra låtar för att det ska bli lika kul igen.

Gör gruppen det? Nja. Visst har ”Ingen Botten” sina låtar, framförallt ett par refränger som gräver sig raka vägen in i huvudet och vägrar släppa taget. Vånna Inget är fortfarande en av de roligaste aktörerna på den svenska (pop)punkscenen, men bitvis känns det lite som en repris av tidigare stordåd. Som om herrskapet inte klarar av att trumfa sig själva. Känslan av hamsterhjul finns där, trots att några försök till förnyelse döljer sig i ljudbilden, och det är bara halvkul.