Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Port Noir
Puls, 2013
Skivbolag: Razzia Notes
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2013-11-04
Hemsida: www.portnoir.com

Att man själv skapar musik i världsklass behöver inte innebära att man har oantastligt lysande musiksmak. Jag tycker ganska ofta det är på det viset att musiker i alldeles lysande band hypar andra akter som är, well, si sådär. Nästan så att det är mer regel än undantag.

Nu vore det väl kanske lite förmätet att kalla Södertäljes Port Noir för si sådär, men vad In Flames-estradören Anders Fridén ser i orkestern som gjorde honom så blixtförälskad att han omedelbart knöt trion till sin egen etikett och nu höjer dem till skyarna som något av episka mått, det förstår jag ärligt talat inte. Det är ett skickligt band, men knappast särskilt mycket mer lysande än något annat.

Ordet post har väl tappat sin moderiktiga klang, men är det något prefix som bör sättas framför Port Noirs musik vare sig man vill kalla den rock eller metal är det just post. För det här är sentimentalt, det är drömskt och det är inte så lite ångestladdat. Långa låtar, stora musikaliska landskap och gnällig sång. Allt exekverat på ett förnämligt sätt, men långt ifrån oumbärligt.

För ärligt talat. Hur mycket jag än lyssnar på ”Puls” framträder inget annat än en korsning mellan Katatonia och Khoma. Där de förstnämnda bidrar med tyngden och dynamiken och de senare med det gnälligt konstnärliga anslaget. Jag gillar båda referensgängen och jag gillar Port Noir också. Men så jäkla speciella, nej, det är de faktiskt inte.

Som sagt, bara för att man själv skapar lysande musik betyder det uppenbarligen inte att man har oantastlig smak. Lex Anders Fridén.