Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Joacim Cans
Nu kan mörkret falla, 2013
Skivbolag: Sony Music
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2013-10-28
Hemsida: facebook.com/pages/Joacim-Cans/407759592628048

Frontman som går solo. Det brukar inte bli särskilt skoj. Det brukar framförallt bli väldigt förutsägbart och låta ungefär som huvudbandet. Möjligtvis med några få pliktskyldiga utsvävningar.

Jag har aldrig förstått den där grejen med att göra en sologrej om man ändå tänker sig att göra samma sak som i det band man tar en paus ifrån. Ska det låta likadant kan man lika gärna göra grejen i bandet. Chad Kroeger från Nickelback är väl det värsta exemplet av dem alla. Hans sologrej låter, ja exakt som Nickelback ni vet.

Därför blir jag väldigt glatt överraskad av Joacim Cans. Hammerfall-mannen som gjort sig känd för att sjunga kitschiga melodier i falsett i ett av Sveriges största och förmodligen också mest baktalade hårdrocksband tar ett gigantiskt kliv utanför boxen med ”Nu kan mörkret falla”.

Glöm allt vad heavy metal och skriande falsettsång heter. Joacim Cans har inte bara bytt sångspråk från engelska till svenska, han har dessutom bytt musikgenre fullständigt. Solodebuten är en uppvisning i ganska mörk mogenrock som är inne och flörtar friskt med så väl visa som musikal och som har en välavvägd dos folkmusik-influenser att luta sig mot. Överraskande var ordet.

Än mer glädjande är att det är riktigt, riktigt bra. Cans har en sångröst med juste botten och mycket känsla som vi aldrig får chansen att höra när han piper sig igenom Hammerfalls repertoar och det skänker ytterligare dimensioner till den här musiken. Han har ett härligt omfång i sin röst. Dessutom är det småsuggestiva och ganska mörka anslaget ganska passande. Det finns ett driv i materialet som obönhörligen suger in mig som lyssnare.

Inledande Pärlor för svin och avslutande Svart är två riktigt vassa kompositioner, men faktum är att ”Nu kan mörkret falla” som helhet består av riktigt bra material och passningen till Magnus Johanssons gamla Vakna nu Anneli i låten som heter just Annelie (och var med i Melodifestivalen) är riktigt upplyftande om än en av plattans mer glättigare stunder.

Att det här var något Joacim Cans hade i sig trodde jag ärligt talat inte, men jag blir uppriktigt glad och imponerad av den här skivan.